Så bra är ”Digger”
Genre: Dramakomedi (USA).
Av: Alejandro G. Iñárritu.
Med: Tom Cruise, Riz Ahmed, John Goodman, Emma D’Arcy, Sandra Hüller, Jesse Plemons.
Längd: 2:09.
Från: 11 år.
Premiär: På bio 2/10.
Precis när du tror att du vet var du har ”Digger”, så drar Alejandro G. Iñárritu undan mattan totalt för oss. Filmmakare brukar fåfängt be om att slippa spoilers i recensioner, men det här är nog en av få gånger som det känns motiverat.
Låt oss därför fokusera mindre på handling, och mer på Tom Cruise som i huvudrollen inte bara testar ålderdomen, utan närmast vältrar sig i den: Blek och dallrigt lönnfet spelar han världens rikaste man Digger Rockwell – en uppenbar produkt av patriarkatet och farfars gamla Texas-olja. Inget i hans liv är egentligen heligt, utom katten Maggie som genom genterapi hållits vid liv upp till en ålder av 38 år. Hon praktiskt taget ruttnar inifrån och ser ut att vilja dö.
Tillsammans utgör de en intressant duo, också som spegling av Cruise själv – en mäktig och overkligt välbevarad superstjärna.
Därför är det något av en lättnad att för första gången på länge se honom skådespela på riktigt. Cruise är strålande, vilket i förlängningen gör honom kittlande mänsklig, eftersom gestaltningsförmågan liksom förutsätter att det finns en reflekterande människa innanför det där Hollywoodskalet.
Mr. Rockwell är däremot inte särskilt mänsklig. När en stor metanläcka upptäcks i anslutning till hans grönländska oljerigg, så ignorerar han den, och hänvisar till det ekonomiska ansvaret för sina anställda. Miljarderna ska in. Till och med efter att ett enormt stycke shelfis slitits loss från glaciären, och hotar att ödelägga Europa. Presidenten (John Goodman, filmad i omöjliga vinklar) kallas in. Bryr han sig om Europa? Om Haag-domstolen? Givetvis inte.
Norge och Sverige dyker upp på kartan som potentiella katastrofzoner. Stockholm svischar förbi, i vad som bör vara en hyllning till Roy Andersson. Iñárritu har många gånger tidigare visat sin beundran för den svenske mästaren, men här löper han linan ut i bleka tablåer och gulnade farbröder. Det är som ett snillrikt välarbetat dockskåp som vecklar ut sig i allt fler dimensioner och ”Birdman”-metanivåer.
”Digger” är visuell magi, men inte alltid så rolig som jag tänkt mig. Den är inte Adam McKays mer publikvänliga klimatsatir ”Don’t look up”, utan snarare en fars av fula ansikten och lågt hängande under bältet-humor. ”Digger” känns ofta som en påträngande gubbpung, och jag blir emellanåt äcklad och trött, snarare än full i skratt. Samtidigt slås jag av att det antagligen är meningen: Att det inte handlar om ofrivilligt kass humor, utan snarare om tragikomik på en ledsamt autentisk ”grab them by the pussy”-nivå.
Är det genialt och konstnärligt eller bara övertänkt irriterande? Av någon anledning känns det som att svara på frågan om det är härligt att peta i en geggig sårskorpa. Jag vet helt enkelt inte.