Efter över 30 år i sulkyn, som inneburit mer än 5 000 segrar, och med flera tunga utmärkelser i ryggsäcken sadlade stjärnkusken Erik Adielsson om till domarchef på Svensk Travsport under fjolåret.
Ett besked som kom som en blixt från klar himmel.
– Jag får möjlighet att ta klivet och kombinera ett ”vanligt” jobb med sporten jag älskar. Det känns både spännande, meningsfullt och utmanande, sa Adielsson då.
I en intervju med Epoch Times berättar han nu om sin vardag som domarchef, och om när erbjudandet först dök upp.
– Jag fick frågan i december 2024 om att vara med i rekryteringsprocessen. Då hade jag varit travkusk i över 30 år – jag hade aldrig haft ett ”riktigt” jobb. Jag tyckte att det kunde vara spännande att vara med och se hur själva processen går till, med olika tester och så vidare.
Sagt och gjort, och inte långt tid senare stod han där som domarchef. En roll på helt motsatt sida mot vad han var van vid.
– Som aktiv kusk gnäller man ofta på domarna och tycker: ”Varför gör ni inte så här, hur svårt kan det vara?”, säger Adielsson.
”Bitvis plågsamt”
Tidigare har Erik Adielsson, bokstavligen, kuskat runt som catchdriver. En tillvaro som kräver en hel del resande. Ändå menar han att rollen som domarchef är desto mer ansträngande.
– Att vara domarchef är mer ansträngande. Den stora skillnaden är kanske inte i antalet minuter eller timmar. Jag slipper resorna, jag reser inte på samma sätt som de kuskar som kör mycket lopp. Men oförutsägbarheten är bitvis plågsam. När du sitter med vänner på en restaurang på fredag kväll, så vet du inte om det kommer att hända något riktigt knasigt på en bana som du blir uppringd om och får inspel kring.
Han ger ett exempel.
– Jag minns en tisdagskväll i maj när jag var ute och gick med hunden och fick ett samtal om att ”Vi har en protest på banan, kuskarna vägrar segerdefilera.”
Stänger inte dörren för comeback
Att vi kan få se Erik Adielsson i sulkyn igen verkar dock inte vara omöjligt, enligt honom själv.
– Nej, nej. Det var jag väldigt noga med när jag tog det här jobbet – jag slutar inte som travkusk. Jag har bara satt den karriären på paus. Jag saknar det kanske mer mellan april och september än mellan oktober och mars. Men det där med att sitta bakom en häst som springer i full fart, det är något magiskt.