Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Överläggningarna mellan Tidöpartierna efter förra valet var förvisso både komplicerade och bitvis konfliktfyllda. Men förhandlarna fick åtminstone trivas tillsammans i slottsmiljö och varva ned med vällagrade viner efter uträttat dagsverke.
Den nuvarande regeringsbildningen utvecklas däremot till något slags svenskt rekord i dålig stämning. De rödgröna partierna har drygt två veckor efter valet inte ens lyckats samla sig kring ett fat torra kakor. Om blickar kunde döda hade måndagens talmansomröstning gått till historien som Stockholms andra blodbad. I SVT:s Aktuellt stod Vänsterpartiets Ida Gabrielsson ännu gång ensam i studion för att hjälpa tittarna att reda ut i röran. Hon gjorde sitt bästa, men vad hjälpte det.
Då ska vi ändå komma ihåg att det rödgröna samarbetet, eller vad den nu ska kallas, faktiskt befinner sig i sin enklaste fas. De fyra partierna är trots allt rörande överens om att Magdalena Andersson ska bli statsminister. De har bara bekymmer med att komma överens om hur det ska gå till. Nog så komplicerat, men knappast ett problem i klass med Fermats stora sats eller Poincarés förmodan.
De till synes olösliga ekvationerna kommer sen. När det är dags för sakpolitiken.
De till synes olösliga ekvationerna kommer sen. När det är dags för sakpolitiken.
Redan förra hösten fick Sverige en försmak. Skuggbudgetarna från S, V, MP och C var då så spretiga i sak och inriktning att partierna framstod som mer oense med varandra än med Tidöregeringen. Skatter skulle både höjas och sänkas. Företagen utlovades både lägre och högre kostnader, och avdrag skulle behållas och avskaffas på samma gång. Budgetposter som ett parti ville krympa rejält ville andra lägga mycket mer på. ”Oppositionen opponerar mot varandra”, sammanfattade Dagens Industri i en ledare (7/10-25).
Magdalena Andersson borde för sitt eget bästa ha tagit intryck. Då skulle hon under det kommande året ha lagt mer energi på att bygga sitt eget lag än att klaga på motståndarsidan. Nu blir hon i stället utbuad själv, till och med av sin egen hejaklack. Inte ens ledarsidorna i de S-nära medierna orkar längre upprätthålla den illusion om att ha en stark statsministerkandidat som partiet gick till val på.
Om det osannolika inträffar att Magdalena Andersson får ihop en regering, och ännu mer osannolikt lyckas tråckla samman en servett av gemensam sakpolitik, har vänstertidningen Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis redan gett Tidöavtalets efterföljare ett namn.
Sandlådeavtalet.