ANALYS
MAGNUS WENNERBERG
Snart behöver C-ledaren bekänna färg
・Uppdaterad:
Skulden för att den första regeringssonderingen sprack lade Socialdemokraterna ensidigt på Vänsterpartiet.
Att Centerns kompromisslösa nej till V-ministrar är en del av förklaringen nämndes knappt alls.
Troligen eftersom C som vågmästare än så länge har mer makt än V, men snart kommer Elisabeth Thand Ringqvist behöva bekänna färg.
Valresultatet har gjort regeringsbildningen ungefär så krånglig som den kunde tänkas bli. För Centern har drömmen om en regering i mitten utifrån mandatfördelningen blivit mer eller mindre omöjlig. I stället har Elisabeth Thand Ringqvist hamnat i en position där varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson ser ut att kunna få ihop en regering utan att hon ger upp någon av sina röda linjer. Att inte samarbeta med en där Vänsterpartiet ingår, respektive en som stödjer sig på Sverigedemokraternas mandat.
Lade skulden på V
Igår lade Magdalena Andersson uteslutande skulden för sin havererade regeringssondering på V, efter att de redan i talmansomröstningen demonstrerat att de inte längre är ett parti som lägger sig platt för S. Däremot sades knappt ett ord om att det enda partiet som definitivt säger nej till V-ministrar är C.
Sannolikt eftersom C, som fortfarande har fler handlingsvägar än V, därmed också har en starkare förhandlingsposition. Såväl Moderaterna som Svenskt näringsliv pressar nu Thand Ringqvist att gå över till vad Ulf Kristersson sedan valnatten kallar riksdagens icke-socialistiska majoritet, i förhoppningen att de framför allt ska kunna enas runt den ekonomiska politiken, där C har mer gemensamt med Tidöpartierna än de rödgröna.
Hittills har Centern dock avfärdat denna majoritet med att det även finns en annan, den icke-nationalistiska.
En spekulation är att om Kristersson kan erbjuda en uppgörelse där SD – stukat av att ha gjort det största tappet i valet – backar från sitt ultimativa krav på att få ministerposter, skulle det kunna vara en seger intressant nog för C för att så småningom ändå kunna lätta på sin röda linje högerut.
Då ökar pressen på att bekänna färg
Eftersom alla partier så här långt i regeringsbildningen fortfarande tycks angelägna om att agera ut vad de lovat i valrörelsen innan de börjar kompromissa talar dock mycket för att Centern åtminstone i en första sondering skulle säga nej till Kristersson, som härnäst mycket väl kan få ta över bollen efter Anderssons misslyckande.
Om bollen sedan därefter går tillbaka till Andersson skulle pressen på Centern att bekänna färg öka. Det skulle bli allt tydligare att det är Centerns ultimatum som omöjliggör majoritetskonstellationer på respektive sida, och efter att då ha visat att man inte vill ta den där dörren till höger skulle förhandlingspositionen mot Andersson försvagas, i hennes nästa försök att hitta en form där de rödgröna kan samsas under samma tak.
I sina kommentarer under riksmötets öppnande idag blev det tydligt att Nooshi Dadgostars strategi nu är att, även från sitt håll, höja trycket på Centern. Budskapet är att det bara är om C fullt ut deltar på den rödgröna sidan som Andersson kommer kunna få ihop en regering. Oavsett Andreas Norléns igår lovordade erfarenhet och integritet som talman.
Frågan är vilken svekdebatt de väljer
Hittills håller dock S fortsatt ihop med C mot V. Detta visade sig igår genom att Centern stöttade S-kandidaten Jenny Haraldsson i talmansomröstningen, och att S senare i valet av tredje vice talman bröt mot praxis och i stället för det större Vänsterpartiets kandidat la sina röster på Centerns Kerstin Lundgren.
Inte desto mindre ser C ut att ha målat in sig i ett hörn de förr eller senare måste backa ur. Frågan är snarast vilken av svekdebatterna de väljer, den åt höger eller den åt vänster.
Därmed inte sagt att också fler partier sannolikt kommer behöva ge upp utfästelser som under valrörelsen låtit obevekliga.