När dammet lägger sig efter valet finns en fråga som inte får försvinna i nästa politiska dagordning: hur Sverige skyddar de mobilnät som både vårt samhälle och vår försvarsförmåga blivit beroende av.
Sverige har gått in i en ny säkerhetspolitisk era. Nato-medlemskapet, de ökade försvarsanslagen och den militära upprustningen innebär den största förstärkningen av svensk försvarsförmåga sedan kalla kriget. Men vi riskerar att underskatta en avgörande del av framtidens försvar: mobilnäten.
Många förknippar mobilnäten med telefonsamtal, videomöten och internettrafik. Men bakom vardagsanvändningen finns en infrastruktur som på några år blivit central för Sveriges totalförsvar och viktig för Försvarsmakten. Det är verklighet redan idag.
I väpnade konflikter är mobilnäten inte bara kommunikations-
infrastruktur utan en operativ resurs. De möjliggör fjärrstyrning av drönare, överföring av video och underrättelser i realtid samt snabb samordning. Säkra nät kan ge ett operativt övertag, medan störningar kan få allvarliga följder för militär och civil verksamhet.
Drönarteknik, mobil uppkoppling och realtidsdata visar hur gränsen mellan civil telekominfrastruktur och militär förmåga förskjuts. Samma nät som håller samhället igång kan samtidigt utnyttjas av en angripare, exempelvis för kommunikation med fientliga drönare.
Här uppstår ett svårt dilemma. Att stänga ned ett mobilnät kan avbryta ett angrepp, men konsekvenserna för civilsamhället kan bli enorma. Sjukvård, räddningstjänst, transporter, företag och människors möjlighet att kommunicera är beroende av samma nät. Framtidens försvar kan därför inte bygga på valet mellan att låta angriparen använda nätet eller att stänga det för alla. Vi behöver kunna upptäcka fientlig användning och ingripa selektivt, utan att samtidigt slå ut den kommunikation som samhället är beroende av.
Kriget i Ukraina har visat hur viktig tillgången till fungerande kommunikation är för militär förmåga och civil motståndskraft. Beredskap handlar därför inte bara om att hålla näten igång, utan också om att förstå vad som sker i dem och kunna agera när de används i fientliga syften.
Utvecklingen visar hur sårbara moderna samhällen är för sabotage, cyberangrepp och störningar i mobilnäten. Ju större beroendet av digital kommunikation blir, desto viktigare är det att bygga motståndskraft innan angreppet sker.
I Finland finns sedan länge ett nära samarbete mellan myndigheter, teleoperatörer och andra samhällsaktörer kring beredskap, störningshantering och cybersäkerhet. Sverige bör stärka och utveckla samverkan i samma riktning.
Digital kommunikation krävs för att samhället ska kunna ledas och fungera i kris. Ändå handlar diskussionen om mobilnät ofta mer om täckning, kapacitet och abonnemang än om beredskap och motståndskraft. Det är dags att flytta frågan om mobilnäten från periferin till centrum av diskussionen om Sveriges försvarsförmåga.
Mobilnätens status som kritisk infrastruktur måste få större genomslag i totalförsvarsplanering, investeringar och samverkan. Telekomoperatörerna ska inte ta över myndigheternas ansvar. Men när kommunikationsnäten blir allt viktigare för Sveriges beredskap krävs ett närmare samarbete mellan staten, försvarssektorn, mobiloperatörerna och teknikindustrin.
Det kan handla om gemensamma scenarier och övningar, bättre informationsdelning om hot och sårbarheter samt tydligare krav på nätens robusthet och säkerhet i kris och väpnad konflikt. Hur väl dessa aktörer lyckas samverka blir en viktig del av Sveriges förmåga att stå emot framtida hot.
Samtidigt måste Sverige säkra tillgången till den kompetens, teknik och innovationskraft som behövs när kommunikationsnäten blir en allt viktigare del av vår försvarsförmåga. Sverige har länge varit ledande inom telekom och cybersäkerhet. Med forskning, innovativa företag och stark myndighetskompetens kan vi ligga i framkant när tekniken förändrar civil och militär förmåga. Men utgångsläget garanterar inte framtida framgång. När säkerhetspolitiska beroenden blir allt viktigare är det också en strategisk fråga var kompetensen, tekniken och förmågan att utveckla och säkra kommunikationsnäten finns.
Det kräver långsiktiga investeringar och en gemensam ambition från myndigheter, mobiloperatörer, försvarssektorn och teknikleverantörer att stärka Sveriges digitala motståndskraft.
Framtidens konflikter avgörs inte bara av soldater, stridsflyg och drönare. De avgörs också av vem som kan använda, skydda och kontrollera kommunikationsnäten – och av förmågan att stoppa fientlig användning utan att samtidigt slå ut den kommunikation som vårt samhälle behöver.
Därför bör Sverige nu:
1. Ge mobilnätens strategiska och operativa roll större tyngd i totalförsvarsplaneringen.
2. Fördjupa det strukturerade samarbetet mellan staten, försvarssektorn, operatörerna och teknikindustrin.
3. Långsiktigt säkra tillgång till den kompetens, teknik och innovationskraft som krävs för robusta och säkra kommunikationsnät.
Sverige har kompetensen och tekniken. Nu behöver vi omsätta den i gemensam beredskap och konkret handlingskraft. I framtidens konflikter är säkra och motståndskraftiga mobilnät en central del av Sveriges försvar.
Teemu Salmi, vd Enea