För oss som är intresserade av det allmänna rättsmedvetandet är det intressant att ta del av det ömsinne som Stefan Holm verkar ha väckt i de breda folklagren, efter ett omskrivet och polisanmält angrepp på journalisten Emil Persson.
I kommentarsfälten, hos både Holm och Persson, dominerar uppfattningen att topplocket med all rätt kan ryka när någon har förolämpat ens barn. När det gäller familjens heder är allting tillåtet. Särskilt mycket är allt tillåtet mot fliniga översittare från Stockholm, som inte ens är roliga.
En känsla jag inte riktigt kan föra i bevis är att många av de vidsynta påhejarna är personer som annars prisar yttrandefriheten högt. Kanske har de någon gång gett uttryck för uppfattningen att kvinnor och invandrare är överkänsliga och saknar humor.
Jag kan ha fel, men det är något i den tvärsäkra macho-tilltalet som jag känner igen från andra sammanhang. Denna gång är man säker på att Stefan Holm, en pappa med kort stubin och stora känslor, har rätt att reagera som han gör.
Något som jag själv, i egenskap av jurist, är säker på är att det inte stämmer: Stefan Holm inte har rätt att reagera som han gör. En uppfattning jag delar bland annat med min kollega Mårten Schultz (SvD 28/9). Det kan inte röra sig om nödvärn när man hämnas en gammal oförrätt, åtta år senare.
För det första får man bara använda nödvärnsvåld för att försvara sig mot fysiska angrepp och för det andra måste situationen vara akut. Däremot är provokation, enligt brottsbalkens regler, faktiskt en av de förmildrande omständigheter som gör att man kan dömas till ett något mildare straff än vad man annars skulle ha gjort.
Det är tongångar jag känner igen från påhejarna i Stefan Holms kommentarsfält.
Jag har alltid betraktat regeln som en historisk rest och det har förvånat mig att den fortfarande finns kvar. Om man vill förstå ursprunget till regeln kan man läsa i boken ”Kommentar till Strafflagen” från 1886 att provokationen ”bringar blodet till våldsam jäsning”. I den något senare ”Principerna för en strafflagsreform” från 1910 kan man läsa att det vore att ”piska hafvet för att hindra det gå i böljor” att bestraffa brottsliga gärningar som begås i stundens hetta.
Det är tongångar jag känner igen från påhejarna i Stefan Holms kommentarsfält.
Det verkar visserligen inte troligt att reglerna om strafflindring skulle aktualiseras i Holms fall, om händelserna går vidare till rättslig prövning. Provokationen måste bedömas som tillräckligt allvarlig av domstolen och de fall som historiskt har levt upp till detta krav hittar vi inte i humorns värld.
Det gör mig däremot både generad och stressad när jag förstår att ”han började”-försvaret behåller ett så starkt grepp om den allmänna rättsuppfattningen. Jag vill därför påminna om att vi har straffrätten – och egentligen hela samhället – för att vi ska lyckas med den svåra uppgiften att resa oss över vårt inre barn.