Efter valet 2022 konstaterade Centerpartiet i sin eftervalsanalys att det viktigaste skälet att rösta på Centerpartiet var de ”värderingsbaserade röda linjerna mot andra partier”. I praktiken handlar det framför allt om Sverigedemokraterna. Nästan hälften av dem som 2022 röstade på partiet gjorde det för att partiet markerat mot SD.
I analysen konstaterades också att en ”liten andel” av väljarkåren ansåg att C hade den bästa politiken. Än mer intressant var att även bland partiets egna väljare var det en ”anmärkningsvärt liten andel som ansåg att Centerpartiet hade den bästa politiken”.
Nästan 67 procent av Centerpartiets väljare angav, enligt partiets egen analys, markeringarna mot ett parti de ogillade som ett av de viktigaste skälen till sitt partival.
Centerpartiets väljarstöd förändrades inte nämnvärt mellan valen 2022 och 2026. Det tillkom lite väljare från S och L. Partiet gick upp från 6,71 till 7,03 procent av rösterna i valet. Partiets sakpolitiska profil eller hållning gällande SD ändrades dessutom inte nämnvärt (mellan valen), vilket talar för att mönstret från 2022 kan bestå.
Centerpartiet saknar sakfrågeägarskap. I Novus mätning från augusti 2026 kommer partiet först på tredje plats i sin starkaste fråga, företagande/näringspolitik. I den näst starkaste, miljön, blir det en femteplats.
Inget parti, med undantag för L, är lika svagt när det kommer till profilering i enskilda sakfrågor enligt väljarna.
När upphör ett parti att vara ett uttryck för vad väljarna vill och blir något annat – i Centerpartiets fall en politisk negation? Man röstar på C för att hålla SD borta från inflytande, inte främst för att få en viss politik genomförd.
Även om partiet självt i sin valanalys behandlar de ”röda linjerna” mot SD och V tillsammans så är det uppenbart enligt partiets egen statistik att det främst handlar om SD. Bland de partier som C:s egna väljare ogillar mest kommer V först på tredje plats, efter SD och KD.
Den här utvecklingen behöver inte vara negativ när det kommer till valresultat. C går ju faktiskt fram i valet 2026, även om det är en blygsam ökning.
Strategin bygger förstås på att Sverigedemokraterna har en huvudroll i svensk politik. Alla andra partier mäts då i någon mån utifrån sin vilja eller ovilja att samarbeta med SD. Så länge SD spelar den rollen och tillräckligt många väljare anser det viktigt att vara emot SD oavsett alternativen så finns det en marknadsandel för C att fylla.
Men vad händer om SD får en mindre central roll, eller om väljarna börjar prioritera sakpolitik framför motståndet mot andra partier? Då har ett parti som inte är ett parti utan en negation problem.
Till dess kan ett parti vars profilfråga är röda linjer få ett avgörande inflytande över regeringsbildningen. Men till saken hör att de röda linjerna mot V inte är fullt lika viktiga för väljarna, även om Elisabeth Thand Ringqvist ger sken av motsatsen. Det talar för att C kan ha större utrymme att samarbeta med V än partiets hårda markeringar antyder.
C kan ingå i en sådan regering och driva sina, för väljarna, numera rätt ointressanta sakfrågor. Eller så kan partiet stå utanför samma regering och utgöra ett passivt stöd för den. Oavsett lösning så kommer inte merparten av väljarna som sympatiserar med C att bry sig nämnvärt, och detta vet C:s partiledning. Ett parti vars egen politik tycks spela en allt mindre roll för väljarna kan avgöra vilken politik som styr Sverige de kommande fyra åren.