Magnus Vesterlund och Gerda Kinell (Di Debatt 23/9) beskriver VA-sektorns utmaningar väl, men deras diagnos är fel. Sverige har inte brist på kapital till vatten och avlopp. Tillgången till lånefinansiering har kommunerna själva löst.
Nästan alla kommuner lånar gemensamt genom Kommuninvest, till bättre villkor än var och en kan få på egen hand. Vi lånar ut närmare 590 miljarder kronor, har högsta möjliga kreditbetyg och har aldrig haft en kreditförlust. Det är kommunsektorns egen lösning på kapitalfrågan, och den fungerar.
Pensions- och försäkringsbolag är redan med som köpare av Kommuninvests obligationer, och de är välkomna att bli fler. Men som långivare, inte som ägare. Deras åtaganden sträcker sig över decennier, liksom VA-anläggningarnas livslängd. Ju fler som köper obligationer med långa löptider, desto billigare blir det för kommunerna att låna långt och binda räntan länge. Då skyddas VA-taxan mot plötsliga ränteuppgångar till en lägre kostnad.
Investeringarna i vatten och avlopp har länge varit för låga, men enligt Svenskt Vatten har de ungefär fördubblats i löpande priser sedan 2019, till omkring 35 miljarder kronor 2024. Det är inte finansieringen som har varit flaskhalsen. Vi har stresstestat ett scenario där kommunsektorns investeringar i VA och energieffektivisering uppgår till 780 miljarder kronor på tio år, vilket rymmer Svenskt Vattens bedömning av hela VA-behovet fram till 2040. Det klarar vi.
Den verkliga frågan är vad kapitalet kostar. I år höjs VA-taxan för ett vanligt villahushåll med i genomsnitt 7,5 procent, till drygt 12 500 kronor om året, enligt Svenskt Vatten främst på grund av stigande kapitalkostnader. Varje investerad krona bärs till slut av VA-kollektivet, oavsett vem som finansierar den. En långivare nöjer sig med ränta, men en ägare kräver avkastning. Självkostnadsprincipen i lagen om allmänna vattentjänster låter taxan täcka kapitalkostnader, men inte ge vinst.
För att locka pensionsbolagen som ägare måste lagen ändras så att VA får gå med vinst, som på elnäten. Där har nätbolagen, främst de privata, genom domstol drivit upp den tillåtna avkastningen i de tre första regleringsperioderna. Varje procentenhet i avkastningskrav över lånekostnaden kostar 10 miljoner kronor om året per miljard ägarkapital, och notan hamnar hos hushållen.
När fjärrvärmen avreglerades 1996 ersattes självkostnadsprincipen av fri prissättning, och många kommunala nät såldes. IFN-forskaren Erik Lundin visar att privata fjärrvärmebolag tar runt sju procent högre priser än kommunala och har dubbelt så höga vinstmarginaler. Hans slutsats är att kommunerna inte bör sälja sina nät.
Finland har dragit samma slutsats för VA. Sedan årsskiftet förbjuder lagen att kommunal VA- verksamhet säljs till privata aktörer, av beredskapsskäl. Ett förslag om delförsäljning med bibehållet kommunalt inflytande valdes bort. Även VA-beredskapsutredningen (SOU 2024:82) byggde på det kommunala huvudmannaskapet, och Svenskt Vatten kräver en finansieringsutredning med VA-taxan som grund.
Kommunerna har gjort sin del. Nu behöver den kommande regeringen göra sin. VA- beredskapsutredningens förslag bereds fortfarande i Regeringskansliet. Kommuninvest föreslår fyra åtgärder:
1. Genomför utredningens ekonomiska förslag: fondering för både ny- och reinvesteringar, utjämning av överskott inom fem år och krav på investeringsplan. Komplettera med regler för underskott och krav på finansieringsplan.
2. Tydliggör statens beredskapskrav: vilken ambitionsnivå förväntas, och vem betalar för det som är ett nationellt intresse?
3. Inför det nationella VA-investeringsprogram för beredskap och klimatanpassning som utredningen föreslår, öppet även för små kommuner.
4. Finansiera en nationell insats för kommunal samverkan och utred kommunöverskridande VA-kollektiv med gemensam taxa.
Svensk Försäkring frågar om vi har råd att låta bli. Vi ställer en annan fråga: varför ska svenska hushåll betala avkastning på något som kommunerna redan kan finansiera till lägsta möjliga kostnad?
Rasmus Persson, direktör för Kommuninvest ekonomisk förening