På Bokmässans tredje dygn – det vill säga någon gång på lördagseftermiddagen – fann jag äntligen ett ledigt bord just till vänster innanför hotellentrén vid Korsvägen. Jag fick Göteborgs sista ostsmörgås och kunde från mitt fredade hörn, uppflugen på en pall med mjuk sits, betrakta litteraturens granna och brokiga följe: dissidenter, dilettanter, flagellanter, musketörer och höjdhoppare.
Vid bordet bredvid mig satt två journalister. Jag kände inte igen dem, men jag kände igen att de var stockholmare. Det var två rödmosiga män i sextioårsåldern. Stockholmare känner man på vokalerna. De töjer liksom ut dem. Som gummiband. Det finns åretruntboende göteborgare som töjer likadant på vokalerna; men dessa göteborgare är fiskmåsar.
Den ene stockholmaren sa till den andre:
– Du, alla dom här groparna.
Det vill säga: egentligen sa han griåoooparna.
Den andre stockholmaren svarade:
– Det ska tydligen bli nåt som heter Västlänken.
Sedan tystnade de och gjorde som vi alla gör när vi riskerar att behöva tänka själva. De tittade i sina mobiltelefoner.
Den ene stockholmaren sa:
– Det står här att det ska vara klart år 2030.
– Okej, men nu måste vi gå till True Crime-scenen.
Sedan gick de, med spänstiga kliv, i för trånga byxor, som två lätt berusade vadarfåglar.
Jag hann alltså tyvärr inte blanda mig i deras samtal.
Följaktligen, kära Stockholmskolleger, tar jag mig friheten att publicera mitt svar här. Ty det verkar som om era mobiltefoners algoritmer inte fullt ut har förstått de speciella omständigheter som präglar sjö- och stapelstaden Göteborg.
Kära nån.
Naturligtvis kommer inte Västlänken att vara klar år 2030.
Något kommer att inträffa. Ingen känner väl närmare till formen eller innehållet i detta något. Jag kan blott meddela att det ligger i vår – göteborgarnas – natur att utsträcka våra projekt.
Vi räknar inte år. Vi räknar decennier eller sekler och vi älskar när vi blir en smula försenade. År 1921 fyllde exempelvis staden Göteborg 300 år. Detta trehundraårsjubileum firade vi med pompa på 302-årsdagen år 1923.
Och häromåret firade vi vårt 400-årsjubileum på 402-årsdagen år 2023.
Den staty av Gustav II Adolf som skulle ha rests år 1849 kom på plats år 1854.
Den fästning som började byggas runt staden år 1619 var inte klar när den började rivas i början av 1800-talet.
Rivningen av fästningen – den så kallade vallraseringen – blev i sin tur så försenad att alla i den ursprungliga kommittén hann dö innan den var klar. Det var skrik och bråk långt in på 1850-talet.
Ett särskilt hederspris i kategorin ”vackra göteborgska förseningar” går till stadens musikteater. Stora Teatern var för liten redan på 1890-talet. I decennier grälade alla om det nya operahus som alla omedelbart behövde och som alltid skulle byggas någon gång under det närmaste decenniet. På 1950-talet flyttade sångare till Göteborg för att vara beredda. Birgit Nilsson bokades till en planerad invigning 1972.
Operahuset stod klart år 1994. Det var bara något sekel försenat.
Med göteborgska mått är det inget att tala om.
Det är en bagatell jämfört med det sjukhus som började byggas intill nuvarande Grönsakstorget på 1850-talet. Arkitekten Victor von Gegerfelt – han med Feskekörka – planerade en oval byggnad, ungefär i formen av ett O. År 1855 hade det inte blivit mer än ett U.
Det är fortfarande ett U.
Det är ännu inte klart.
Där står alltså saken. Så länge 1855 års version av Sahlgrenska sjukhuset inte är färdigbyggd är det givetvis överoptimistiskt att tro att Västlänken skulle vara klar år 2030.
Detta ska jag berätta för de stockholmska kollegerna vid Bokmässan år 2027.
Jag kan redan se detta trivsamma möte framför mig. De stockholmska kollegerna kommer att lyssna på mig eftersinnande ansiktsuttryck och svara med långa vokaler. Dessa stockholmska utdragna fiskmåsvokaler är det enda i Sverige som i sin ovissa och ogenerade utsträckning överträffar ett göteborgskt infrastrukturprojekt.