Två tunga explosioner i gryningen. Det är en väckarklocka som känns mer i bröstet än i trumhinnorna. Inget i närheten har träffats.
Ute går det att ana en svag rodnad vid horisonten, men Svarta havet är fortfarande svart.
På andra sidan vattnet skickar någon just nu i väg nya dödliga leveranser hitåt.
Du kan befinna dig i Odessa i en, två eller kanske tre timmar utan att märka av kriget. Knappast längre än så. De senaste månaderna har intensiteten i attackerna ökat. Svarta, uppslitna käftar i husfasader vittnar om en semesterstad som bit för bit demoleras.
De ryska drönarna med jetmotor – Geran 3 – når hit från den ockuperade Krimhalvön på en dryg halvtimme. De ballistiska missilerna tar vägen upp i atmosfären innan de slår ner. Det går på några minuter.
32 stridsbåtar från Sverige
Ingen plats är säker, men det kilometerlånga hamnområdet i buktens södra del är mest utsatt. Det är dit vi ska när solen gått upp. För att följa med de sjömän som gör vad de kan för att skydda Ukrainas livsviktiga bro till omvärlden.
Sverige beslutade om den första donationen av stridsbåt 90 till Ukraina 2024. Sedan dess har 32 exemplar levererats.
Båtmodellen utvecklades för den svenska skärgården. Där är den avsedd för snabba transporter av soldater och materiel och har hittills aldrig använts i skarpt läge. Här prövas den dagligen i kriget.
Rester av ett hotell
Telefonsamtalet kommer vid niotiden. Vi får klartecken att komma till mötesplatsen strax utanför hamnen. Där byter vi bil och körs snabbt till ett garage under en av de sönderskjutna byggnaderna. Vår kontaktperson spelar Abbas ”The Winner Takes It All” på hög volym. Oklart om han noterat att sången knappast är skriven ur vinnarens perspektiv.
Längst ut mot vattnet reser sig de fransiga resterna av det en gång ståtliga hotell Odesa. Runt om oss ser vi silor för spannmål, uppslitna som skalade frukter.
En av de svenska stridsbåtarna har tillfälligt lagt till med grova trossar för att plocka upp oss. Skrovet smälter väl in i både betongen och vattnet. Grått, med det typiska svenska kamouflagemönstret med skarpt avgränsade fält.
– Intervjuer senare, vi måste komma i väg. Här finns flytvästar.
Sammanbitna och spända
Besättningen ombord är en sammanbiten skara sjömän. De arbetar lugnt och fokuserat, men det finns en påtaglig spänning ombord. Ett larm kan komma när som helst.
– Även om ryssarna brukar vara lite lata på morgonen, säger en av männen.
Stridsbåtens två dieselmotorer vispar upp ett vitt skum när vi långsamt lämnar kajen. En soldat tar plats vid vapenstationen med ögonen mot skyn.
Hamninloppet är avspärrat av en lång rad stålbojar sammanlänkade med en kedja. Besättningen i en G-båt – också sådana ingick i de svenska donationspaketen – drar anordningen åt sidan.
”Skjuter ner dem ovanför våra huvuden”
Styrmannen ombord, som bara kallar sig Maxim, trycker gasreglagen framåt och 1 250 hästkrafter sparkar oss ut på Svarta havet.
För reportage hemma i Sverige har jag tidigare varit ombord på CB 90, som stridsbåten också kallas. Försvarsmakten har inget emot att visa upp sina prylar för journalister, inte sällan lite väl imponerade sådana. Också det här är på sätt och vis en förevisning, men i skarpt läge. Det vittnar tomhylsorna under vapenstationen om, liksom de sönderskjutna siluetterna i Odessas hamn som nu försvinner bakom oss.
– Ofta skjuter vi ner dem alldeles ovanför våra huvuden, säger Maxim.
Han berättar att de senaste veckornas attacker varit extrema. Värre än något han upplevt tidigare i kriget.
– Ibland går vi ut 30 gånger om dagen, men det händer att vi tvingas gå in igen. Deras kamikazedrönare är... de är väldigt... väldigt snabba.
Kan ni manövrera undan dem?
– Det går, men de är väldigt precisa, de jävlarna.
Liknas vid Gotland
Maxim bekräftar att stridsbåt 90 spelar en viktig roll för befästningen av Ormön, Ukrainas mest framskjutna position till havs. Ön har i militära analyser jämförts med Gotlands strategiska läge i Östersjön.
Den har fått en nästan mytologisk betydelse här efter krigets allra första dag. Den lilla ukrainska styrkan på ön uppmanades då av ett ryskt örlogsfartyg att lägga ned vapnen eller beskjutas. Svaret gör varje Hollywood-regissör avundsjuk:
”Russian warship, go fuck yourself.”
– När de svenska båtarna kom hjälpte vi våra killar på Snake Island väldigt mycket, säger Maxim.
Kan du säga mer?
– Nej, tyvärr. Jag får inte gå in för mycket på detaljer.
Före den fullskaliga invasionen gick omkring 90 procent av Ukrainas jordbruksexport via landets hamnar vid Svarta havet. En angelägenhet för hela världen. Sedan dess har Ryssland gjort allt för att strypa sjöfarten. Ukraina har lyckats hålla en korridor öppen främst för spannmål och livsmedel, men också för järnmalm och stål.
Nu är situationen sämre. Så mycket sämre.
Bara några enstaka fartyg ligger på redden där ute, blottade för ryska ögon. Den senaste attacken inträffade för några dagar sedan. Ett civilfartyg träffades av en drönare. Kaptenen dödades och flera i besättningen skadades.
”Bryter grovt mot humanitära rätten”
– Ryssland bryter grovt mot den internationella humanitära rätten och hotar människors liv och säkerheten för den internationella sjöfarten, kommenterade Oleh Kiper, chef för Odessas regionala militäradministration, attacken.
Patrullerar tillsammans
Snett bakom oss dyker en annan stridsbåt 90 upp. Systerbåten kommer från en helt annan del av hamnen och bryter in i våra svallvågor.
– Vi patrullerar ibland tillsammans, ibland var och en på olika håll beroende på uppdraget, säger Maxim.
Döden anländer inte bara luften. Svarta havet kryllar också av sjöminor, såväl ryska som ukrainska. Stridsbåt 90 är inget minröjningsfartyg, men båtarna rör sig dagligen över stora områden och hjälper till att lokalisera minor på drift.
Vi kommer i land i samma stund som staden ljuder av ännu ett larm. Odessaborna är vid det här laget så vana att ingen reagerar med panik. Kriget har gjort något med rädslan, skavt ner den. Inte för att faran har försvunnit, utan för att den har blivit en konstant i tillvaron. Alla här vet att livet kan vara över på ett ögonblick, men sannolikheten att just jag ska träffas, just här och just nu, är ändå liten.
Det finns förstås platser där den riskkalkylen slår åt andra hållet. De senaste månaderna har lagerbyggnader och bensinstationer allt oftare blivit måltavlor.
På väg från Odessa har vi ryska drönare ovanför oss igen. En har redan slagit ner bredvid motorvägen. Målet tycks ha varit ett distributionslager för livsmedelskedjan ATB. Svart rök väller från byggnaden och från skeletten av två lastbilar.
På viadukterna över motorvägen står de lokala luftvärnspatrullerna uppställda. Pickuper med kulsprutor riktade mot himlen. Andra, längre bort, har redan öppnat eld.
Trafiken fortsätter i båda riktningar. In och ut ur målområdet för ännu en drönarattack.