Sverige kändes försvagade när de förberedde sig för Polen på hemmaplan för andra gången på några månader. I startelvan fanns nya ansikten. Wålemark tog plats till höger, framför vänsterbacken Svensson. Men det fanns också återkommande mönster. Zeneli tog platsen till vänster och rörde sig hela tiden in centralt, precis som Nanasi gjorde i fredags. Nygren tog plats i stället för Isak, och gjorde matchens första mål i inledningen av den.
Sedan hade Polen dem i något slags brottningsgrepp stora delar av den första halvleken. De hade svårt att komma loss, blev blottade, fick vara glada att det stod 1-1 i halvtid.
Men det finns trots allt mer positivt än negativt att ta med sig från de två första matcherna den här hösten.
Fotbollen misshandlar sina spelare och gör det omöjligt att spela med samma startelva.
Någon sorts identitet börjar växa fram, och för ett landslag vars stjärnspelare varit i fokus väldigt länge är det glädjande att det börjar framträda tydligt att det finns spelare i truppen som kan visa sig återkommande viktiga även om det inte alltid finns givna startplatser åt dem.
En sån spelare är Benjamin Nygren. Han vill inte ”boxa in” saker, säger han när han pratar om sin plats i det här laget. Och det finns väl en poäng i att inte göra det. Han kan spela lite här och där i offensiven, han kan ersätta Isak i en startelva när det behövs men det betyder inte att han kommer ha precis samma roll.
Det hade han inte när han startade mot Polen, men fick ungefär samma utfall i det allra mest väsentliga.
Att lyckas få fler att passa in och prestera i ett landslag, i en tid där fotbollen misshandlar sina spelare och gör det omöjligt att spela med samma startelva särskilt många gånger på rad, kan vara helt avgörande.
För första gången på många år är den övervägande känslan att landslaget är på väg mot något bättre
För Graham Potter uttryckte i veckan att ett landslag är ett ständigt pågående arbete. Att det är ett ständigt sökande efter vad som fungerar bäst utifrån den trupp man får ihop för tillfället.
Det är fler än en handfull startspelare som inte finns tillgängliga för honom just nu, och det finns ingenting som tyder på att det inte kommer fortsätta se ut så.
Då är det glädjande att Nanasi kan gå rakt in i en elva och spela som han gjorde i fredags, att han hoppar in mot Polen och fortsätter på samma sätt. Att Wålemark kan stå för en så imponerande landslagsdebut som den mot Polen. Det betyder att en del saker ändå börjar sätta sig i den här gruppen, trots allt.
Att förbundskaptenen får gehör för hans idé om en landslagsram där alla som är beredda att ingå i den har möjlighet att vara sig själva och prestera för laget utifrån sina styrkor.
Som lag ska de förhoppningsvis inte fortsätta se så ihåliga ut som de stundtals gjorde mot Rumänien. De får inte fortsätta tappa kontrollen som de gjorde i den första halvleken mot Polen.
Men sex poäng på de två inledande matcherna är mer än vad man vågade hoppas på inför dem. Och för första gången på många år är den övervägande känslan att landslaget är på väg mot något bättre i stället för mot ingenting.