Alice Claps Hansen är psykolog och litteraturkritiker på kultursidan.
Psykiatern Anders Hansen är tillbaka i rutan. Efter en uppsjö av tv-program och böcker om populärpsykologiska hits som hjärnan, personligheten, skärmar och ångest tar han sig nu an grupptillhörighet. Programmet heter ”Din flock” och sänds på SVT. Med sig har han sin trogna gamla käpphäst evolutionspsykologin. Jag är inget fan av den evolutionära psykologin över lag – det är ett för statiskt synsätt på människan – men i ”Din flock” passar perspektivet exceptionellt dåligt.
Evolutionspsykologin är en gren av psykologin som blivit enormt populär, kanske för att teorin är så förföriskt simpel. Den går helt enkelt ut på att våra psyken har utvecklats genom att de drag som varit mest framgångsrika för att få fortplanta sig har levt vidare genom generationerna. Kruxet är, menar man, att den samhälleliga utvecklingen har gått snabbt de senaste århundradena medan evolutionen går långsamt. Ergo: vår hjärna är anpassad efter de förhållanden som rådde i en diffus förhistorisk epok.
Låt mig använda ett exempel på hur Hansens resonemang kan låta. Han menar att vi människor, i den obestämda förhistorian, levt våra liv i mindre grupper än idag. På den tiden var det lika farligt att bli exkluderad från gruppen som att vara utan mat – den som var ensam riskerade att ätas upp av ett rovdjur. Det förklarar, enligt Hansen, varför vi människor känner rädsla när vi är ensamma.
Vad Anders Hansen inte nämner är att evolutionspsykologin mötts av massiv kritik, så väl inifrån psykologin som från andra vetenskapliga fält. Varken hjärnan eller psyket är så stabila som evolutionspsykologerna föreställer sig. Hjärnan är plastisk, vilket betyder att den kan förändras beroende på vår miljö. Det behövs alltså inte någon förändring av arvsmassan för att hjärnan ska anpassa sig. Därtill finns det ingen direkt koppling mellan människans beteende och hennes gener – våra gener kan slås av och på som en följd av våra omständigheter. Det som i ”Din flock” framställs som objektiv sanning är i själva verket inte det.
Än mer problematiskt är hur teorin används i ”Din flock”. Problemen Hansen ger sig i kast med att förklara är allvarliga, och frågorna han väcker är brännande. Varför stormade en 72-årig farmor Kapitolium? Varför uppstår sociala hierarkier? Hur kan vi förstå folkmord och rasism?
Men varje gång jag spetsar öronen för att få svar blir jag besviken. Gång på gång reducerar Anders Hansen komplexa sociala problem till nedärvda, biologiska instinkter. Följaktligen är hans lösning att först bli medveten om hur människans naturliga instinkter fungerar, sedan välja att göra annorlunda. Varför komplicera?
I ett avsnitt har Hansen rest till New York för att åka tunnelbana mellan rika Murray Hill och fattiga East Harlem. Han konstaterar att medellivslängden är ungefär tio år kortare i Harlem än på Manhattan och att det beror på skillnader i socioekonomisk status. Men hans lösning är inte – som man skulle kunna tro – att minska ojämlikheten. Nej, den är att de fattiga ska välja att gå med i en grupp där de kan få hög social status. Det är beklämmande.
Det är nästan imponerande hur envist Anders Hansen hamrar in sitt budskap och vägrar blanda in andra perspektiv eller rikta blicken mot samhället. Visst framstår Hansen som objektiv, men han är i själva verket djupt ideologisk. Som följd går tittarna miste om verklig förståelse för så väl problemen som dess möjliga lösningar.