Det var kärlek vid första ögonkastet när Berlinmuren föll. Eller åtminstone såg det ut så.
1990 återförenades Tyskland. Ett folk som hade varit delat i 45 år blev åter ett. Bilderna från Berlin, människorna som klättrade upp på muren och omfamnade varandra, blev symbolen för att historien äntligen fått sitt lyckliga slut.
Men kanske var det inte riktigt så enkelt.
Återföreningen skulle kunna beskrivas som ett äktenskap mellan två delar av samma land som länge hade levt åtskilda. De hade samma språk och samma historia, men under fyra decennier hade de utvecklat olika samhällen, erfarenheter och föreställningar om sig själva.
Problemet var att äktenskapet aldrig riktigt blev jämlikt. Väst kom med institutionerna – som rättsväsende, statsförvaltning och utbildningssystem – liksom med pengarna och den politiska modellen.
Öst hade förlorat sitt gamla samhälle och skulle i stor utsträckning anpassa sig till det nya.
Redan hösten 1990 gjorde nyhetsmagasinet Der Spiegel en stor opinionsundersökning om vad som egentligen förenade och skilde öst- och västtyskar åt. Resultatet var på flera sätt slående. Västtyskarna hyste starka sympatier för fransmännen, medan östtyskarna uppskattade österrikarna ungefär lika mycket som de uppskattade sina västtyska landsmän. Det betyder inte att östtyskarna såg sig som österrikare. Men resultatet antyder att fyra decennier av delning hade skapat olika erfarenheter och olika känslomässiga referenspunkter på ömse sidor av den tidigare gränsen.
Än mer talande var att 68 procent av östtyskarna ansåg att deras självförtroende var lägre än västtyskarnas.
Återföreningen hade enorma fördelar. Östtyskarna fick demokrati, frihet och möjligheten att leva i ett öppet Europa. Men priset blev också högt. Arbetsplatser försvann, företag lades ned och människor förlorade yrken och positioner. För många blev erfarenheten att det egna samhället inte så mycket förändrades som ersattes.
Förutom ekonomi kom det som skedde att handla om identitet och vem som får definiera den gemensamma tyska historien.
Under efterkrigstiden utvecklade Västtyskland en politisk kultur där nationalism hanterades med stor försiktighet. Efter nazismens fall byggdes den nya förbundsrepubliken på demokrati, rättsstat, europeiskt samarbete och en medveten uppgörelse med det förflutna.
Idag är det en självbild som utmanas från flera håll.
Det högerextrema partiet AFD:s framgångar beror på flera saker: migration, ekonomi, missnöje med regeringen och oro inför framtiden. Men partiet erbjuder också en annan berättelse om vad Tyskland är – en berättelse där nationell och kulturell identitet står betydligt mer i centrum än tidigare.
Vänsterpartiet Die Linke är inte SED, Östtysklands statsbärande socialistiska parti, och dagens väljare vill inte återupprätta DDR. Men partiet är dess historiska efterföljare och har behållit ett starkt fäste i det gamla Östtyskland.
På ena sidan av det politiska spektrumet växer en ny tysk nationalism. På den andra lever en särskild östtysk identitet kvar. De är politiska motsatser. Men båda pekar på samma sak: de traditionella västtyska partierna har svårt att fånga hela den erfarenhet som finns i dagens Tyskland.
Det syns tydligt i de senaste delstatsvalen. I Sachsen-Anhalt fick AFD omkring 44 procent. I Mecklenburg-Vorpommern blev partiet störst med drygt 38 procent. Samtidigt förlorar de klassiska västtyska partierna mark. Konservativa CDU åkte i Mecklenburg-Vorpommern ur delstatsparlamentet och liberala FDP blev kvar långt under spärren.
Det betyder inte att Tyskland håller på att bli ett AFD-land, men att den politiska karta som byggdes upp i Västtyskland efter 1949 inte längre räcker för att beskriva det politiska Tyskland 2026. Och det är inte bara en tysk angelägenhet
Tyskland har under efterkrigstiden varit Europas ekonomiska motor och samtidigt en stabil politisk kraft. Landet har ofta utövat sitt inflytande genom kompromisser i stället för att öppet försöka dominera. Tyskland står fortfarande för omkring 21 procent av EU:s samlade bnp, enligt Eurostat.
Samtidigt omprövas den tyska modellen. Efter två år av recession räknar EU-kommissionen med en tillväxt på bara 0,6 procent 2026 och 0,9 procent 2027. Den tidigare kombinationen av exportindustri, billig energi och starka handelsförbindelser är nu under stor press.
Europa behöver ett Tyskland som både kan förnya sin ekonomi och hitta en ny politisk balans.
Det är kanske den stora ironin.
1990 trodde många att det tyska problemet hade lösts genom återföreningen. Nu, 36 år senare, är frågan snarare vad återföreningen egentligen har skapat.
Öst och Väst blev ett land. Men blev de verkligen ett gemensamt samhälle?
Och om svaret fortfarande är nej – vad betyder det då för Europa, som under lång tid har räknat med ett stabilt Tyskland?
SKRIBENTEN
Hans-Åke Persson, professor emeritus i modern europeisk historia vid Roskilde universitet
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.