Jag bodde tidigare i min egen lägenhet och hade personlig assistans dygnet runt. För mig var mitt hem en trygg plats där jag kände mig självständig. Men jag fick inte vara delaktig i rekryteringen av mina assistenter, och efter hand började problemen.
Vi kom inte alltid överens. Jag kunde bli arg när jag inte lyckades sätta ord på mina känslor. Jag upplevde också att människor pratade över huvudet på mig i stället för med mig.
Till slut meddelade Utförarenheten i Göteborg att de inte längre tänkte skicka assistans till mig, trots att jag behöver stöd för att klara mina basala behov. Min förvaltare ringde desperat till socialnämnden för att försöka få hjälp. Utförarenheten höll fast vid att arbetsplatsen behövde stängas med hänvisning till ett skyddsstopp.
Sedan gick allting väldigt fort.
Plötsligt skulle jag flytta till ett gruppboende. Jag fick bara några timmar på mig att packa ihop mitt liv och sätta mig i en bil som dessutom inte var handikappanpassad.
Hann inte förbereda mig
Jag var väldigt ledsen och rädd. Jag hann inte förbereda mig. Jag fick inte möjlighet att göra ett studiebesök, träffa personalen, se boendet eller ens få en dag att smälta att jag skulle behöva lämna mitt hem. Jag fick helt enkelt lämna Göteborg och flytta till Skåne.
För mig blev det ett trauma. Kommunen hade fattat beslut som förändrade hela mitt liv, men jag upplevde inte att jag fick vara delaktig i vad som skulle hända med mig.
Jag passade inte in på gruppboendet jag kom till. Det var en akutplacering som jag upplevde inte var matchad efter mina behov och min personlighet. För mig kändes det stundtals som att komma till ett fängelse.
Jag hade gått från att ha personlig assistans dygnet runt till att plötsligt möta en stor personalgrupp med många olika personer och arbetssätt. Det var en enorm omställning.
Och min berättelse är inte bara min. Runt om i Sverige finns människor med funktionsnedsättning som kämpar för personlig assistans, LSS-insatser, självbestämmande och rätten att få leva ett liv på sina egna villkor.
Bakom varje beslut finns en människa. En människa med drömmar, känslor, behov och en egen vilja. Jag fick höra att min situation skulle vara tillfällig och att man skulle ta fram en åtgärdsplan för att hitta en bättre lösning. Men nu har det gått fyra år – och fortfarande har ingenting hänt.
Ingen ska behöva lämna sitt hem på några timmar utan att få möjlighet att förbereda sig, komma till tals och få sina behov ordentligt utredda
Fyra år av väntan. Fyra år av att försöka få en boendesituation som fungerar för mig. Fyra år av att undra när jag ska få komma till ett hem där jag faktiskt trivs, känner mig trygg och kan känna att mitt liv är mitt eget. Det som skulle vara tillfälligt har blivit min vardag.
Jag förstår att situationen med min assistans hade blivit ohållbar. Jag säger inte att allt var enkelt eller att det inte behövde göras förändringar. Men jag tycker att sättet som situationen hanterades på var fel. Och nu räcker det. Nu ryter jag till. Till er politiker som bestämmer över LSS. Till er som fattar beslut som påverkar människors liv.
När ska ni börja lyssna på oss som faktiskt lever med besluten?
Jag vill därför rikta en konkret uppmaning till Sveriges politiker:
Ta fram tydligare krav på delaktighet när en person med funktionsnedsättning måste byta boende eller förlora en stödinsats. Ingen ska behöva lämna sitt hem på några timmar utan att få möjlighet att förbereda sig, komma till tals och få sina behov ordentligt utredda.
Vill ha trygghet
Följ också upp tillfälliga placeringar. En tillfällig lösning får inte bara bli permanent för att tiden går. Det måste finnas en tydlig plan, ansvarig person och tidsplan för att hitta en långsiktig lösning som den enskilde faktiskt kan leva med.
Jag kräver inte ett perfekt liv. Jag kräver inte särbehandling. Jag kräver att bli behandlad som en människa. Jag vill ha självbestämmande. Jag vill ha trygghet. Jag vill kunna påverka var och hur jag bor. Jag vill bli lyssnad på när beslut fattas om mitt eget liv.
Sluta prata om personer med funktionsnedsättning utan att prata med oss. Lyssna på våra erfarenheter. Lyssna på våra behov.
Fyra år har gått. Jag väntar fortfarande.
Viktoria Andersson, journalist och mentor på daglig verksamhet