Hur var det nu igen?
När vi hade febrat om startelvor i hundra år lanserade Erik Hamrén begreppet ”slutelva” och tyckte det var minst lika viktigt. Och så blev det 2026, och Uefa bestämde sig för en helt ny giv:
Startelva? Slutelva? Nixpix. Det här är en turnering som avgörs av vilka som har de bredaste trupperna.
Sergej Barbarez roterade in tre nya spelare för Bosnien, Gheorghe Hagi ville visa hela Europa hur smart han är och bytte ut hela sitt lag (plus spelsystemet, det gick sådär). Jan Urban vilade Robert Lewandowski, historiskt nog, och bytte fyra spelare till från start.
Hur brett kan du hoppa, Graham Potter?
Jodå, utöver de påtvingade bytena i och med Alexander Isaks och Emil Holms skador så gjorde förbundskaptenen tre byten till i startelvan.
In med Gabriel Gudmundsson, in med en vänsterextrem högerkan. Utan att ha kollat gissar jag att Daniel Svensson och Patrik Wålemark skrev historia som första vänsterfotade högerkanten i svensk landslagshistoria.
Var Sveriges stora mörker
Det gick som det alltid går mot Polen, det gick också som det gick senast med Potter.
Sverige rusade in, Sverige tog struptag om matchbilden.
De försvarade i en marginellt försiktigare 4–2–4 än senast, anföll med Besfort Zeneli och Benjamin Nygren som mötande fötter runt och bakom Viktor Gyökeres. Det var intensivt, det var bra, det var Lucas Bergvall i rollen som löddrig mittfältsgeneral och Yasin Ayari som trippande quarterback.
I en halv halvlek såg det finfint ut, inte minst var det festligt med Wålemark som felfotat kanthot av Taha Ali-kaliber.
Två mål kom i första halvlek, båda följde rimlighetens lagar. Det var fullt logiskt att ett dominant Sverige till slut dubbelnickande in 1–0 på hörna, med Nygren som sista skalle. Det var också, tyvärr, fullkomligt logiskt att Polen till slut kvitterade på väg ut till paus.
Nicola Zalewski låste upp med ett stick till Zielinski, som spelade fram Szymanski till 1–1.
De 20 avslutande minuterna av första halvlek var Sveriges stora mörker den här kvällen, och det var upp till dem – det är upp till dem – att bestämma om de minuterna var ett undantag eller en regel.
En ö bland polska fyrtorn
Graham Potter brukar trycka på att anfallsspel och försvarsspel hänger ihop, att det ena ofta ger det andra.
Sveriges försvarsspel blev lågt och passivt, Viktor Johanssons straffområde belägrades av polacker. Det går att försvara lågt och aggressivt, men inte sådär.
Och det berodde på att Sverige glömde grunderna i anfallsspelet.
Tyckte ni att Viktor Gyökeres var osynlig före paus? Att han inte hade så mycket med spelet att göra? Svor ni lite över honom?
Visst, men det hade ju inte ett dugg med Viktor Gyökeres att göra. I fredags hade han Alexander Isak som sällskap, nu hade han ingen alls. Zeneli spelade felvänd och allt lägre, och ingen annan tryckte upp och gav alternativ.
Benjamin Nygren började rusa 40 meter hemåt för att bygga spel. Behövdes det? Med Yasin Ayari, Daniel Svensson och Lucas Bergvall som uppspelspunkter i det tidiga anfallsspelet?
Nej, det var bara onödigt. Följden blev att Gyökeres var ensam, övergiven, en ö bland fyra polska fyrtorn.
Under tiden började Sverige ge bort passningar när de väl var på väg framåt. Nygren gav bort boll, Svensson och Bergvall också.
De ska vara tacksamma över att det var Polen de mötte, och inte något lag som vet hur man vinner matcher i Sverige.
Potter behövde en paus för att korrigera systemfelet, och när allt startade om var Sverige både tätare och intelligentare.
Och de hade, alltjämt och oavbrutet, Viktor Gyökeres.
Yasin Ayari var klart bäste svensk igen och gjorde det urviktiga 2–1-målet. Patrik Wålemark gjorde en kanondebut, Victor Nilsson Lindelöf ledde försvaret, och Viktor Johansson räddade Sverige emellanåt. Bergvall var på gränsen i hundra närkamper, men över gränsen i ingen.
Utsikten är fin som snus
Men mest imponerad var jag av Gyökeres.
Varför då? För att det här var en match som visade hans storhet – inte för allt gick hans väg, utan för att väldigt lite gjorde det.
Bollar studsade bort, han fick slita i ensamhet, men han gjorde det.
Han rev vidare, han krigade vidare, och när Wålemark till slut droppade in ett dröminlägg så var han där med en volley som avgjorde matchen. Han var alltid där, varenda minut och sekund av matchen var han där.
Det fanns inget briljant över hans kväll, han kvitterar väl inte ut några toppbetyg, men för experimentet att plocka bort honom ur ekvationen så… nej, det vill ni verkligen inte göra.
När Viktor Gyökeres skickade in avgörande 3–1 med en kvart kvar så syntes det på hans kroppsspråk att det var ett mål som betydde något.
Han förtjänade det.
Sverige är fortfarande ett lag som ställer höga krav på sig självt, nu har de släppt in mål i sjutton raka landskamper. Nästan hälften av dagens trupp hade inte ens debuterat i a-landslaget senast Sverige höll nollan.
Men hittills i höst har de klarat kraven. Vi kan skoja om att Polen alltid förlorar i Sverige, men sammantaget var det här en bra kväll för svensk fotboll. Strukturen är trygg nog för att helt och halvt oprövade spelare ska kunna gå in och hitta sin plats i systemet.
I Nations League testas de skadeskjutna, här skickas de färska in på det djupa, och här gäller det att flyta vidare även när allt kränger.
Sverige slog Rumänien, de manövrerade ut Polen, de står fortfarande här med lite skönhetsfläckar och ofärdiga detaljer.
Men utsikten är fin som snus här uppifrån, i toppen av tabellen.