De måste avsky oss så mycket, de måste vara så innerligt nedbrutna av det blågula spöket från norr.
I nästan ett helt sekel har det polska landslaget med mer eller mindre jämna mellanrum åkt över Östersjön för att spela fotbollslandskamp.
Inte en enda gång har de vunnit, inte vid något enda tillfälle sedan 1930.
Ibland har de blivit bortviftade och överkörda, ibland snarare bortkollrade och bedragna.
För dem går såklart inte det här att likställa med play off-traumat för ett halvår sedan, men på många sätt var det ändå en typ av parallellmatch.
Under egentligen hela den första halvleken var det som att vi bara fortsatte där vi avbröt i mars, som att den där playoff-finalen aldrig tagit slut.
Polen spelade fotbollen, Polen letade luckorna, Polen skapade chanserna.
Men Sverige gjorde målet.
En andravåg på en fast situation, en dubbelnick efter knappt tio minuter – och sedan lågt ner i skyttegravarna i vad som framstod som en utdragen evighet.
Nyfräscha Patrik Wålemark nosade upp en hel del intressanta ytor, men grovt räknat gled matchen snabbt över i en för tidigt aktiverad försvarsövning. Basläger runt eget straffområde, inga toppförsök att tala om.
Och att stå lågt är en sak. Att försvara sig väl är något helt annat.
Den svenska skölden var allt annat än tät. Det blockades skott och det räddades bollar och det bröts sistapassningar och det ven bollar runt både stolpar och ribba.
Rimligen kunde det inte hålla, och när Sebastian Szymanski skyfflade in det rätt oundvikliga kvitteringsmålet i 43:e kändes det i någon mån som en befrielse.
Kunde vi måhända börja spela igen...? Fanns det kapacitet att starta om maskinen och nollställa den?
Jodåvars. Med resultattavlan utjämnad och pausvilan avklarade gjorde vi ett försök att spela den andra halvleken snarare än att genomlida den. Viktor Gyökeres blev alltmer effektiv som isbrytare, och flyttade halvt på egen hand det svenska laget med 15-20 meter.
Och en sak som blir allt tydligare med det här Graham Potter-laget är att det inte nödvändigtvis måste sy ihop överdrivet mycket fotboll för att få in bollen och generera resultat. Det har en förmåga att prioritera rätt saker, att placera våra spetsspelare i rätt sorts lägen, sätta in kraften där det faktiskt räknas.
Ännu en hörna och ytterligare en nätt liten Yasin Ayari-vridning och så tvingades Polen tillbaka in i jaktläge. Och den här gången var det som att de inte orkade forcera igen, som att 100 år av nederlag och vedermödor bröt sönder deras tillförsikt och tro.
Det polska passningsspelet tappade fart, den skummande bortasektionen mattades av och Gyökeres cementerade sin position som ställföreträdande Polen-dödare.
Tre mål igen, tre polskfärgade poäng, precis som vanligt.
Vill man så finns det alltjämt en hel del att ifrågasätta och problematisera med Graham Potters landslag.
Laget känns fortfarande inte särskilt kompakt, försvaret hänger inte riktigt ihop, balansen är inte optimal, det går ofta ganska lätt för motståndarna att spela sig igenom.
I ett annat läge hade det här kunnat framstå som rätt fundamentala brister, smått existentiella problem. Men så här långt in på 2026...? Med ett VM-avancemang i bakfickan och en gruppledning i Nations League-hatten?
Då är det snarare en inverterad sorts styrkebesked.
Såhär effektiva är vi när vi gör halvkokta insatser med en halv startelva borta i ett rätt tidigt skede av uppbyggnads- och utvecklingsfasen. Ge oss ett ordinarie lag och något halvår till så borde det kunna bli åka av på riktigt allvar.