Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Vi satt utomhus och åt lunch. Det var en varm sommardag på södra Gotland, och min man och jag hade kört ner från Visby för att hälsa på P C Jersild och hans hustru Ulla. Jersild talar ungefär så som han skriver, sakligt men varmt, och med en humor som kommer utan förvarning. Av någon anledning kom vi att prata om korstågen, och han berättade om något som inte är så allmänt känt. Hela familjer, med små barn, lämnade sina gårdar och följde efter korsfararna som en svans genom Europa. Många dog längs vägen, andra stannade och bosatte sig i hamnstäderna vid Medelhavet och Adriatiska havet. Kanske var det därför samtalet hamnade i Venedig, staden som under korstågens århundraden blev en av portarna österut.
Jersild hade själv förlagt en roman till staden på pålar. ”Den femtionde frälsaren” från 1984 utspelar sig där på 1790-talet. Huvudpersonen Ciacco har ärvt ett stenografisystem av sin far och försörjer sig på att skriva ned vad andra säger. En dag får han i uppdrag att teckna ned förhören med en underlig lösdrivare som heter Magdalenus. Karln påstår sig vara den femtionde frälsaren, den siste i en obruten blodslinje från Jesus och Maria Magdalena. 19 år innan ”Da Vinci-koden” gjorde samma föreställning till världssuccé hade Jersild redan gjort den till litteratur.