Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
När Robyn 2018 gav ut albumet ”Honey” var det ett varmt houseexperiment, ett oväntat lågmält steg i sidled och ett högst experimentellt verk. De ytterst få konserter hon genomförde i dess fotspår var modigt queerkulturella konstinstallationer. Klassisk house, så som den lät på Chicagos gayklubbar 1988, mötte avancerat modern koreografi i en teatralt ambitiös symbios. Den första spelningen var på Artipelag utanför Stockholm inför inbjudna fans, vänner och bekanta. Den aftonen följdes av några få framträdanden på disco-ön Ibiza. Det var allt.
Kanske hade de blivit betydligt fler om inte covidpandemin strax senare hade stängt ner världen. Vad Robyn knappast visste då var att hon, högst omedvetet, skulle tonsätta pandemin med en då redan tio år gammal sång. I hennes frånvaro – fram till i vintras – växte sig ”Dancing on my own” smått majestätiskt till en av den moderna musikhistoriens mest älskade popsånger.