Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | FLYKTINGAR
När Europaparlamentet i juni antog förslaget på en ny EU-förordning om återvändande blev det en del rubriker i media. Men uppmärksamheten handlade inte så mycket om den nya politikens innehåll utan främst om att ledamöter från ytterhögerpartier firade och skanderade ”send them back” i plenisalen i Strasbourg.
Nu i veckan ska medlemsstaternas inrikes- och migrationsministrar i EU:s ministerråd ta ställning. Av allt att döma kommer även de att anta lagtexten. Med detta skulle den nya förordningen bli verklighet. Men vad innebär den egentligen?
I åratal har politiker i EU stört sig på att asylsökande som får avslag och andra personer som nekas uppehållstillstånd inte alltid lämnar EU och återvänder till sina hemländer. Det statistiska underlaget som finns är bristfälligt men tyder på att endast en mindre andel av alla som får besked att de måste återvända också gör det. Asyl- och migrationssystemen i Europa är meningslösa så länge som de som inte har rätt att stanna ändå lyckas stanna kvar, menar till exempel EU-kommissionen.
Det är lätt att hålla med om det, men det finns många skäl till att återvändandet ofta fungerar dåligt. Det kan handla om våld och konflikter i ursprungsländer eller att asylsökande ibland inte har resehandlingar eller håller sig undan eftersom de menar att det är för farligt att återvända. Vissa ursprungsländer tar inte tillbaka sina medborgare. Reseförbindelser kan vara brutna, och ibland mäktar myndigheterna helt enkelt inte med att verkställa alla tvångsutvisningar.
Denna komplexitet talar för att det behövs flexibla och realistiska lösningar, till exempel att återvändandebeslut bara utfärdas när det också är realistiskt för migranter att återvända och att de som inte kan göra det tillåts stanna och integrera sig. Men EU:s nya strategi innehåller inga sådana lösningar, den satsar i stället helt på ökat tvång och färre rättigheter för de berörda personerna. Den övergripande tanken är att när en person en gång får beslut om återvändande, då ska det inte längre finnas några andra sätt att lösa situationen.
Till exempel blir det med den nya förordningen svårare för de berörda personerna att överklaga ett återvändandebeslut. Om de ändå gör det ska överklagandet inte per automatik ha uppskjutande verkan. Det innebär att en utvisning kan verkställas innan överklagandet är avgjort.
EU-kommissionens lagförslag innehöll en skrivning om att medlemsstaterna när som helst under återvändandeprocessen kan utfärda uppehållstillstånd av humanitära eller andra skäl och därmed stoppa återvändandet. Men denna ventil, som hade gett medlemsstaterna viss flexibilitet, är inte kvar i den slutliga lagtexten.
Personer som får återvändandebeslut i en medlemsstat ska inte heller kunna åka till en annan medlemsstat för att på nytt försöka få uppehållstillstånd där. Medlemsstaterna ska erkänna och verkställa varandras beslut – de ska inte längre behöva göra egna bedömningar.
Förordningen innebär också utökade tvångsåtgärder. Idag kan personer som ska återvända tas i förvar i upp till 18 månader. Det förlängs nu till 24 månader och ytterligare perioder på upp till sex månader kan läggas till i vissa situationer. Medlemsstaterna får också långtgående befogenheter att genomsöka individer, deras bostäder och andra lokaler, vilket har påmint experter om den amerikanska migrations- och tullpolisen ICE och deras kontroversiella insatser.
Sist men inte minst skapar den nya förordningen de rättsliga förutsättningarna för att inrätta så kallade ”återvändandehubbar” i tredje länder. Syftet med dessa hubbar är att göra det möjligt för medlemsstaterna att utvisa personer, som inte kan skickas tillbaka till sina hemländer, till andra länder utanför EU, även om de inte har någon koppling dit.
För detta krävs att medlemsstaterna ingår avtal eller överenskommelser med tredje länder. Några sådana finns ännu inte men Rwanda, Uganda och Uzbekistan har nämnts som möjliga kandidater. Det är också oklart hur hubbarna skulle fungera i praktiken, hur många personer som skulle kunna tas dit och vad EU-sidan behöver erbjuda för att länder utanför EU ska gå med på idén. Det kan bli dyrt, politiskt och rättsligt osäkert, och det är svårt att tänka sig att hubbarna skulle kunna bli aktuella för ett större antal personer. Kanske nöjer sig EU med ett mindre, symboliskt upplägg och hoppas att det ändå sänder en avskräckande signal till migranter.
Frågan är hur hållbar den nya återvändandepolitiken blir. Den går till gränserna för vad som är rimligt och tillåtet enligt internationella mänskliga rättighetsstandarder och skapar ett system av kontroll, tvång och frihetsberövande som kan bli kostsamt och svårt att tillämpa. Med tanke på hur svårt det är att reglera migration – och i synnerhet återvändande – på ett realistiskt och välavvägt sätt framstår den nya lagen som ensidig. Vissa vägval som man nu har gjort kan därför komma att behöva omprövas igen.
Bernd Parusel
forskare i statsvetenskap vid Svenska institutet för europapolitiska studier