Skötsamheten räcker inte
Kristersson är välklädd och trevlig, han är kunnig och duktig, verkar hederlig och pålitlig. Han är till och med sportig! Proper och preppy. Enligt GP/Novus opinionsmätning från juni hade 33% procent av de tillfrågade mycket eller ganska stort förtroende för honom. Han låg på en andra plats, dock med en tapp på 3 procentenheter jämfört med mätningen i april. Magdalena Andersson stärkte däremot sin topplacering på 45% med två procentenheter.
Ingen kan säga annat än att Kristersson levererar vad han lovar. Det mesta går, ur borgerlig synvinkel, ganska bra för Sverige och det är en rätt säker gissning att S inte kommer att ändra på särskilt mycket i den förda politiken ifall de vinner valet. Ska man tro de aktuella siffrorna verkar de göra det.
Så varför går det inte bättre i opinionen för M, och den borgerliga sidan som än så länge regerar landet, när de har en så trevlig partiledare och levererar på sina löften?
Låst läge för statsministern
Svaret är enkelt. Den som alltid är duktig får inte någon uppskattning för det, det börjar tas för givet. Om någon alltid går okammad och så fixar håret lite snyggt en dag får den överväldigande uppmärksamhet och beröm för det. Är man alltid välkammad blir folk i stället chockade om man plötsligt kommer med håret på ända.
När man är så duktig och rentav gör en poäng av att säga till alla andra att göra läxan inger det ren skadeglädje när man får smäll på fingrarna för ett hönshus för lite drygt 20 000 kronor. Varje liten misstanke om slarv, vänskapskorruption, inkompetens eller att Kristersson själv inte sköter skolarbetet straffar sig dubbelt. Alla skrattar när ordningsmannen tabbar sig.
Hur ska han ändra sig för att vända opinionen? Problemet är att Kristersson nu inte kan börja busa för att charma folk.
Han ska inte sluta kamma sig. Det blir bara löjligt. Inte heller funkar det att peka på andras slarv och misstag. Även om han har rätt förstärker det bara ytterligare Bror Duktig-framtoningen, som redan idag mest tråkar ut menigheten. Hm, att bjuda hela klassen på tårta i form av halva åkkortet blir mest en tom gest, när den inte underbyggs med någon ideologisk övertygelse – rent politiskt alltså, för ekonomiskt är det såklart skönt för alla oss som köper månadskort.
Sverige älskar narcissister och översittare, till och med rena mobbare, som trycker till folk så fult det går. Den som är trevlig och försöker argumentera sakligt riskerar alltid att få en motståndare som har skrattarna på sin sida. Vi har åtskilliga mediepersoner och andra offentliga figurer som byggt sitt varumärke på att spela översittare.
Var dig själv, Ulf!
Om jag skulle vara cynisk skulle jag råda Kristersson att vara lite elakare, men precis som den ordentliga inte kan börja slarva för att charma folk går det inte att spegla mobbarnas stil för att vinna över dem. Medlidande ska man inte heller väcka, det ligger för nära förakt. Men det som fungerar är att vara strikt, rak, sakligt vänlig, i alla lägen, inte låta sig provoceras utan behålla lugnet vad som än händer.
Mitt råd är alltså: var ännu mer som du är, för det är det enda hållet du kan röra dig åt utan att trilla dit. Och om en bekant kan erbjuda en offert på en tjänst till bästa priset i fri budgivning, välj ändå någon du inte känner alls. Det är avsevärt bättre för den existentiella hälsan. Lycka till med hönshuset!
Tre kulturtips inför valdagen
Roman: Alexandre Dumas roman ”De tre musketörerna”, om tre vänner vilka förvirrande nog är fyra, som håller ihop mot kardinal Richelieus folk.
Film: ”Moneyball”, om hur ett halvdant basebollag får framgång med hjälp av smarta databaserade värvningar trots tajt budget.
Musik: Argentinsk-tyske tonsättaren Mauricio Kagels rondo för kammarensemble ”Les idées fixes”, De fixa idéerna, är lagom långt, modernt men inte svårlyssnat och inspirerar till nytänkande.