Svensk poesi
Red. Daniel Möller och Niklas Schiöler. Albert Bonniers förlag. 1050 sidor.
Ann Lingebrandt är litteraturkritiker på kultursidan.
De är bokhyllans stöttepelare. Sällskap i ensamma stunder, räddare i nöd och lust, källor till inspiration att ösa ur. Mina poesiantologier har varit följeslagare genom livet, men aldrig har mitt förhållande till dem varit så intensivt som under de senaste fyra åren, då jag varit producent för radioprogrammet ”Dagens dikt” i P1. Gång på gång har jag bläddrat genom dem från pärm till pärm, letat upp gamla favoriter, stannat till vid de lite mer okända namnen.
Det finns en rad antologier med svensk dikt, och de har var och en sin egen karaktär. Jag är till exempel svag för det fina, personliga urvalet i Bo Setterlinds kornblå ”Lyriska klenoder” – men det slutar redan vid 1940-talet och har inte direkt ett överflöd av kvinnliga poeter (fast man hittar faktiskt en favorit som Kerstin Söderholm). Och en kär följeslagare har blivit ”Lyrikboken” i sin 70-talsupplaga, med sitt breda och ganska brokiga urval som många gånger lyckas överraska med fingertoppskänsliga udda val.
Och så finns den – i alldeles bokstavlig bemärkelse – tyngsta bland antologier: ”Svensk poesi”, som första gången kom 2016, sammanställd av Lundaredaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler. Två kilo poesi! Den här tungviktaren är textkritisk, vänder sig uttalat (men förstås inte bara) till studenter och omfattar 1500 års poesi, med start i runorna. En koloss som formar den framtida kanon.
När den nu utkommer i en ny, 300 gram lättare och i viss mån omarbetad, upplaga funderar jag på varför den inte har varit riktigt lika enkel att bli kompis med som de andra antologierna. Även om den visst har blivit en trotjänare är det sällan den boken som jag plockat ned först i mina inspirationsrundor. Till viss del har det att göra med formatet. Man får inte med sig den i farten – vikten kräver att man sitter ner och håller den i knät, i alla fall om man har så pass tunna handleder som jag. Kanske har det också att göra med det litteraturvetenskapliga anslaget, där de äldre dikterna behållit originalstavningen; det är visserligen en härlig känsla att få dyka rakt ner i historien, men ger lite mer motstånd när man söker efter omedelbart användbar dikt.
Samtidigt – när de andra antologierna bläddrats igenom har jag återvänt till ”Svensk poesi”, som ett slags riktpunkt. Det har funnits gott om upptäckter att göra, och det har varit en njutning att läsa dikterna vackert satta med generöst med luft – en inte oviktig aspekt för en antologi, där dikterna annars ofta trängs ihop!
Den har också andra uppenbara fördelar. Omfånget förstås, med ett större urval än någon av föregångarna. Och så når den fram ända till det nästan pinfärska. I första upplagan var de yngsta namnen Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad. Den här gången finns ett utdrag ur Lotta Lotass långdikt ”Katedral”, som tilldelades Gerard Bonniers lyrikpris så sent som i våras, och antologin avslutas med Isabella Nilsson. Om man verkligen velat föryngra hade det varit kul att se Aya Kanbar, född 2004, men det får vi kanske vänta tio år till på.
En annan rolig pluspoäng är de populärkulturella inslagen. Här hittar man Karl Gerhard, Lennart Hellsing och Cornelis Vreeswijk. Beppe Wolgers kunde också gott ha platsat, men visst, man får leva med att till och med 1000 sidor är en stark begränsning när det gäller att fånga den svenska poesin. I nya utgåvan har den sångbara lyriken fått förstärkning med Povel Ramel, Olle Ljungström och Joakim Thåström. Så hur gör sig Thåströms ”Magiskt oändligt” på ett par boksidor, mellan Agneta Enckells Hadeshallar och Ulf Erikssons ängslängtan? Jodå, det mjuka Neubauten-skramlet har en särskild strålkastarlyskraft också på papper.
Och så då kvinnorna, som ofta varit de äldre antologiernas akilleshäl. Där är inte sällan flera av våra mest lästa och älskade poeter akut frånvarande. I Lars Gustafssons standardverk ”Svensk dikt”, som kan sägas vara ”Svensk poesis” främsta föregångare och i sin senaste upplaga från 1995 stoltserar med undertiteln ”från trollformler till Frostenson”, finns till exempel varken Anna Greta Wide eller Maria Wine med. I ”Svensk poesi” är könsbalansen ordentligt uppdaterad, och en rad diktare upplockade ur glömskan: Thekla Knös, Euphrosyne, Ingrid Nyström, Ester Sjöblom (en författare som fortfarande inte har en Wikipedia-artikel!). Det gör det desto mer häpnadsväckande att Anna Greta Wide också i den nya upplagan lyser med sin frånvaro, faktiskt så nära en kulturskandal man kan komma i det här sammanhanget.
Det kan lätt bli en sport att räkna upp författare och dikter som borde ha platsat i antologin, betydligt svårare är att säga vilka som borde ha fått stryka på foten. Den här gången har till exempel Jila Mossaed fått sin självklara plats, men jag tycker hon har betydligt mer slagkraftiga dikter än de två utvalda. Mest flagrant är att Athena Farrokhzad knuffats ut. Knappast någon svensk diktsamling påverkade den unga poesin så starkt under 2010-talet som hennes debut ”Vitsvit”. Även om samtidspoesin i viss mån rört sig åt andra håll har inflytandet knappast upphört – att utelämna henne skapar en litteraturhistorisk lucka för nästa generations kritiker att baxna över.
”Svensk poesi” är ett projekt av en dignitet som gör urvalet också på detaljnivå till ett tungt ansvar. Visserligen är en antologis makt att skapa kanon begränsad – den måste bli använd, dikterna måste hålla för att inte bara bli beundrade utan också älskade. I viss mån kan den avgöra vilka dikter som INTE blir klassiker, för även om det mesta förr eller senare virvlar bort i glömskan finns en chans till förlängt liv inom ett par antologipärmar. Samtidigt har kanon en tendens att leva sitt eget liv. Det finns en seghet: om man ska gå på ”Dagens dikt”-lyssnarnas önskningar är till exempel Sten Selanders ”Spela kula” från 1926 en av svenska folkets favoritdikter, och i vilken antologi hittar man den numera?
Storleken har sin betydelse. När vår officiella svenska kulturkanon har tio utvalda dikter kan ”Svensk poesi” erbjuda i runda slängar 700. Det är som ett portabelt litet bibliotek, och på det stora hela är urvalet tillräckligt gediget och upplivande för att hålla i åtminstone ytterligare ett decennium. Även om bokhyllan riskerar bågna ska jag se till att maka plats också åt 2026 års version.