Sverige behöver en stark statsminister. Det var ett av Socialdemokraternas mest framförda valbudskap, som också brydde partiets affischer. Men bara drygt en vecka efter att Magdalena Andersson fått sonderingsuppdraget att bilda regering lämnar hon tillbaka det till talmannen. Det imponerar inte från någon som gör anspråk på landets viktigaste politiska ämbete. Det närmast skrattretande påståendet inför presskamerorna att Moderaterna och Vänsterpartiet nu borde försöka få till en regering tillsammans förbättrar inte intrycket. Agget mot V gick nästan att ta på.
Socialdemokraternas reaktion visar tydligt att Vänsterpartiet gjort en helt korrekt kalkyl när de valde att stödja den sittande talmannen Andreas Norlén (M). S skyr inga medel när det kommer till att ta till fulknep och falska påståenden. En socialdemokratisk talman hade haft mycket svårt att stå emot trycket från partiet att lägga upp en snitslad bana för Magdalena Andersson – ett upplägg där all skuld hade kunnat läggas på Vänsterpartiet om det ändå inte skulle gå i lås att bilda regering.
Vänsterpartiet hade nämligen pressats i sista statsministeromrösningen, som då hade gått till S, att välja mellan nyval och att böja sig för Socialdemokraterna och Centern – trots att Vänsterpartiets krav på likabehandling är fullkomligt logiskt. Med Norlén får V så att säga en oberoende domare i matchen, dessutom en folkkär och kompetent sådan.
Att Magdalena Andersson lämnar tillbaka sonderingsuppdraget efter bara en vecka visar hur lite Socialdemokraterna förberett sig på den uppkomna situationen. Man har bara räknat med att kunna köra över Vänsterpartiet. Återlämnandet är i första hand ett försök att trixa med talmansrundorna och försöka sätta press på V. Frågan kommer nu gå till Ulf Kristersson att bilda regering. Han bör inte ta lång tid på sig. Om Centerpartiet är lika orubbliga som tidigare bör även han lämna tillbaka det. För det är Magdalena Andersson riksdagen bör rösta om i den första voteringen – ingen annan. Andersson har trots allt utropat sig själv till valets vinnare.
Sonderingsuppdrag kan i princip delas ut hur många gånger som helst. Men statsministeromröstningarna är reglerade i konstitutionen. Efter fyra misslyckade omröstningar blir det automatiskt nyval. Den naturliga ordningen för dem är Andersson, Kristersson, Andersson, Kristersson. Två chanser för var och en.
Ytterst handlar hela den här låsningen helt och hållet om Centerpartiet. C har skapat låsningar i svensk politik i snart ett decennium genom sina röda linjer åt höger och vänster.
Det handlar alltså inte om Vänsterpartiet. S och C vill använda V:s mandat utan att ge dem motsvarande inflytande eller möjlighet att följa upp löften på papper. Varför skulle Vänsterpartiet vara intresserade av det? För Vänsterpartiet är det viktiga att en S-regering genomdriver vänsterpolitik, inte att Socialdemokraterna sitter vid makten och driver en urvattnad C-politik. Ur Vänsterpartiets perspektiv leder det senare bara till att vänsterblockets trovärdighet urholkas och att långsiktig politisk förändring omöjliggörs.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är de två partier i Sveriges riksdag som tydligast vill åstadkomma samhällsförändring. Socialdemokraterna och Centern är av olika skäl de partier som är minst intresserade av sådan förändring. S sätter den egna makten främst – något som blev övertydligt under Stefan Löfvens år vid makten då man regerade på borgerliga budgetar, tog bort värnskatten och försökte avreglera hyresmarknaden. Hade det inte varit för den återstående kopplingen till LO hade S av idag i princip kunnat föra vilken politik som helst, bara den går hem hos tillräckligt många. Det är politik som affärsverksamhet.
Centerpartiet är på papperet ett väldigt ideologiskt parti och varma anhängare av marknadslösningar och avreglering. Men partiet är ännu mer intresserat av sin image och självbild av att inte ha med ytterkanterna att göra. Så sent som i våras sa C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist att det inte var särskilt viktigt för partiet att sitta i en regering. Sitt bondeförflutna till trots vill C inte ”skita ned händerna”, och får därför inte heller något gjort. Det viktiga för C är hur saker ser ut.
Varför kan då inte V nöja sig med en motsvarighet till Tidö-avtalet? En viktig skillnad är att Tidö-partierna drog åt samma håll i de frågor Tidö-samarbetet kretsade kring – lag och ordning, energi och migration. Att SD skulle haft ett oproportionellt inflytande är främst en bild som politiska motståndare velat sätta.
Vänsterpartiet skulle ha ett direkt fientligt parti i form av Centerpartiet som motpart. Och de skulle ha att göra med en Socialdemokrati som de av erfarenhet vet inte håller vad de lovar när de väl sitter i Rosenbad.
V har visat att de inte tänker vika ned sig. Hur snabbt och vilken regering Sverige får nu under hösten kommer att avgöras av Centerpartiet. Den enda väg som står öppen mot något som kan likna en mittenregering är att Centern låter den nuvarande trepartiregeringen sitta kvar, fast då utan majoritet i riksdagen. Den chansen kommer C ha framför allt ha första gången Ulf Kristersson prövas av riksdagen under hösten, efter att Magdalena Andersson prövats en gång och misslyckats. För om det går så långt som till att Andersson inte kan bilda regering i tredje omröstningen och Kristersson får ett andra försök i fjärde omgången så är sannolikheten stor att Sverigedemokraterna föredrar nyval framför ett begränsat inflytande. Precis som V vill ju SD åstadkomma verklig förändring.