Ratko Mladić begravdes i Belgrad måndagen den 7 september 2026. Ceremonin blev betydligt mer offentlig och militärt präglad än en privat familjebegravning. På morgonen låg hans kista i S:t Lukas-kyrkan i Belgrad, där människor kom för att ta avsked. Den serbisk-ortodoxe patriarken Porfirije ledde begravningsgudstjänsten. I kyrkan fanns även militär personal och politiker. Flera serbiska regeringsföreträdare deltog, liksom politiker från Republika Srpska, den bosnienserbiska entiteten i Bosnien och Hercegovina.
Efter gudstjänsten fördes kistan i procession till Topčider-kyrkogården. Den var draperad i den serbiska trikoloren och bars av soldater. Vid kyrkogården stod en hedersvakt och militär salut avlossades. Mladić begravdes bredvid sin dotter Ana, som tog sitt liv 1994.
Oavsett den terminologiska frågan om huruvida detta formellt var en statsbegravning var den serbiska staten starkt involverad. Kroppen hade tidigare flugits från Nederländerna till Serbien med ett serbiskt regeringsplan. Ministrar deltog i ceremonin, soldater bar kistan och militära hedersbetygelser förekom.
Spektaklet väckte ett slags déjà-vu i mig, ekon av redan sedda och hörda tilldragelser. Ännu en obscen karusell av nationalism, uppgrävda och nedsänkta ben, religion, blod och jord. Allt hade jag redan sett. En pervers ceremoni där en folkmordsdömd krigsförbrytare förvandlas till offer genom en offentlig rit. En så kallad ”folkhändelse” (događanje naroda) utspelade sig på nytt framför mina ögon.
Under 1980- och 1990-talen var manifestationer av liknande slag återkommande. Till synes spontana var dessa sammankomster i själva verket ofta välregisserade och koreograferade, drivna av Slobodan Milošević och hans anhängare och understödda av delar av akademin, kulturlivet och andra institutioner som gav den nationalistiska mobiliseringen intellektuellt, institutionellt och medialt stöd och inramning.
Under åren 1989–1991 ägde också uppgrävningar och återbegravningar rum av serbiska offer för Ustaša-regimens våld under andra världskriget. På flera platser öppnades massgravar och grottor där serber hade mördats 1941. Benen ställdes ut, identifierades symboliskt som martyrer och återbegravdes under stora religiösa och politiska ceremonier – som en varning om att det som hade hänt en gång kunde hända igen.
En strid på 1990-talet kan symboliskt förstås som samma strid som 1389.
Samtidigt omvandlades slaget vid Kosovo 1389 från historiskt minne till samtida politik. Inför 600-årsjubileet för Kosovoslaget fördes relikerna efter furst Lazar Hrebeljanović runt till serbisk-ortodoxa kyrkor och kloster i olika delar av Jugoslavien. Människor samlades i stora skaror för att möta dem. Där sammanfogades bokstavligen den döde medeltida fursten, den serbisk-ortodoxa kyrkan, Kosovomyten och den samtida nationella mobiliseringen. Miloševićs tal vid Gazimestan på 600-årsdagen, den 28 juni 1989, blev den mest kända manifestationen av detta.
Den serbiske etnologen Ivan Čolović är en av de viktigaste kritikerna av hur nationella myter, historieskrivning och politiskt minne har använts för att forma föreställningar om den serbiska nationen, inte minst under 1980- och 1990-talens nationalism och Jugoslaviens upplösning. I flera böcker och essäer undersöker han hur historia omvandlas till politiskt verksam myt.
Hos Čolović är en nationell myt inte nödvändigtvis något som människor bokstavligen tror har hänt. Det avgörande är snarare att myten skapar ett tolkningsschema för samtiden. Historiska personer och händelser, medeltida härskare, hjältar, slag, offer och fiender, kan aktualiseras på ett sådant sätt att nutida konflikter framstår som fortsättningar på mycket äldre konflikter.
Resultatet blir en särskild föreställning om historisk tid. Det förflutna upphör nästan att vara förflutet. En strid på 1990-talet kan symboliskt förstås som samma strid som 1389. Historiska och nutida fiender smälter samman, samtidigt som dagens serber identifieras med historiens hjältar och martyrer. Det kollektiva minnet skapar på så sätt en föreställd kontinuitet mellan generationerna.
Han har porträtterats som en gestalt som, likt hjältarna ur den medeltida mytologin, sägs ha kämpat mot ”turkarna” för att befria det egna folket.
De återkommande revisionerna av det förflutna har fått den serbiska historikern Dubravka Stojanović att konstatera att ”vårt förflutna är mer osäkert än framtiden”. Med andra ord förändrar varje ny politisk ledning något i det förflutna för att anpassa det efter sina egna behov och finna sin egen ideala, historiska fader.
Den serbisk-nationalistiska revisionismen är naturligtvis inte en enbart serbisk företeelse. Nationalism bygger ofta på selektiva tolkningar, omtolkningar och ibland rena förfalskningar av det förflutna för att få historien att passa samtidens politiska berättelse.
Det som ändå kan vara glädjande i sammanhanget är att Ratko Mladićs anhängare, trots den politiska propagandan och maktapparatens stöd, inte verkar vara så många som regimen hade hoppats. Omkring sexton tusen människor kom till begravningen, en förhållandevis liten siffra med tanke på hur intensivt makten i Serbien har försökt etablera Mladić som folkhjälte. Han har porträtterats som en gestalt som, likt hjältarna ur den medeltida mytologin, sägs ha kämpat mot ”turkarna” för att befria det egna folket.
En sak är att man, som så många gånger tidigare, har lyckats appellera till fotbollshuliganer. Under derbymatchen mellan Röda Stjärnan och Partizan hölls en tyst minut, samtidigt som enorma och djupt stötande banderoller och bilder på Mladić visades upp och väckte reaktioner långt utanför Serbien. En annan sak är hur ”vanliga” människor väljer att uttrycka sina sympatier. De fortsätter att samlas i hundratusental i regimkritiska protester.
Kanske är det just där den viktigaste skillnaden finns mellan då och nu. De gamla symbolerna kan grävas fram igen, benen kan återigen sänkas i jorden och historiens hjältar och fiender ännu en gång kallas till politisk tjänst. Men det betyder inte nödvändigtvis att människorna längre följer efter.