Martin Wolgast
Diagnosernas tid. Norstedts. 272 sidor.
Alice Claps Hansen är litteraturkritiker på kultursidan.
Diagnoser är överallt. Så fort jag öppnar sociala medier nås jag av reklam för privata utredningsföretag och reels där föräldrar visar upp sina bebisars påstådda symtom på autism. Slår jag på tv:n ser jag Carina Bergfeldt utredas för adhd i ”Alla mina bokstäver” och tolvåriga Luddes väg mot en diagnos i SVT:s nya dramasatsning ”Diagnoser”. Lösningen på både Bergfeldts och Luddes lidande verkar vara att få en diagnos. Jag blir matt. Inte för jag inte tar deras lidande på allvar, eller för att jag missunnar dem hjälp, utan för att jag vid det här laget hört berättelsen till leda.
Kritiken mot Bergfeldts program lät inte heller vänta på sig. Både Ann Heberlein i Expressen och Rasmus Landström i Aftonbladet har gjort en poäng av att synen på diagnoser som förmedlas är felaktig.
Mot bakgrund av debatten är docenten och psykologen Martin Wolgasts bok ”Diagnosernas tid” kusligt vältajmad. I boken riktar han udden inte bara mot de så kallade neuropsykiatriska diagnoserna, utan mot hela diagnossystemet i sig.
Den psykiska ohälsan ökar kraftigt, men behandlingarna blir inte bättre. Enligt Wolgast beror det på att psykiatrins förklaringsmodell – samma som presenteras i ”Diagnoser” och ”Alla mina bokstäver” – är defekt. Forskningen har gång på gång misslyckats med att bevisa att psykiatriska diagnoser beror på gener, serotoninnivåer eller andra avvikelser i hjärnan. Psykiskt lidande beror på fattigdom, ojämlikhet, ensamhet, diskriminering och på otrygga uppväxtförhållanden, menar han.
I det tror jag att Wolgast har rätt. Jag ser effekterna av social otrygghet varje dag i min vardag som klinisk psykolog. Någon har förlorat arbetet, någon annan slåss mot Försäkringskassan, människor med erfarenhet av rasism diskrimineras i terapisituationen sedan Region Skåne begränsat tillgången på tolk. Man har utsatts för våld, försummelse eller förluster i barndomen. Det är omöjligt att blunda för.
Men det som för mig och Wolgast framstår med en så våldsam tydlighet talas det nästan aldrig om i offentligheten. Enligt Martin Wolgast är det en konsekvens av att psykiatrins förklaringsmodell är så dominerande att den blivit vårt främsta sätt att förstå oss själva. Våra vitt skilda förutsättningar att leva trygga och goda liv har raderats ur berättelsen om det psykiska lidandets orsaker. Detta är i själva verket djupt politiskt och ideologiskt – om lidande är en defekt hos individen behövs ju inga politiska lösningar.
När Wolgast så, på sin medryckande populärvetenskapliga prosa, skissar upp utopier för ett samhälle med mindre själsligt lidande är det befriande. Det vi allra mest behöver är inte förbud mot sociala medier, kortare väntetider till psykiatrin eller nya statliga mentalsjukhus. Vi behöver ett samhälle som ger oss förutsättningar att leva liv präglade av samhörighet, erkännande, mening, trygghet och hopp. I mer kollektivt orienterade samhällen mår människor bättre. Gott så.
Samtidigt är det någonting som stör mig. Har Wolgast missat de alternativ som redan finns inom psykologin? Om psykoanalysen, som sedan länge motats ut ur den offentliga vården i mätbarheten och effektivitetens tidevarv, nämner han inte ett ord. Inom den psykoanalytiska traditionen är subjektet och hennes unika erfarenheter centrala, och normativa idéer om friskhet och sjukdom förkastade. Syftet med terapin är alltså inte att bota sjuka hjärnor och återanpassa människan till ett sjukt samhälle, utan att låta henne tala. Det, om något, är en möjlig motberättelse till psykiatrins modell.