Ibland blir det på ett annat sätt. Som den här gången när den utannonserade solisten, stjärnviolinisten Janine Jansen, och dirigenten Martin Fröst, båda är tvungna att ställa in på grund av sjukdom. Under sitt gästspel i Göteborgs konserthus framträder Svenska kammarorkestern i stället med det norska stjärnskottet Eldbjørg Hemsing och ensemblen leds av den holländske dirigenten Lawrence Renes.
Det är ett utmärkt repertoarval och sätter Bruchkonserten i ett välgörande historiskt ljus. Det var ju Mendelssohns, Schumanns och Brahms nära vän, violinisten Joseph Joachim, som uruppförde verket i slutet av 1860-talet, och här hör man hur klangtänkandet bildar en gemensam kod, från Mendelssohns klassicistiska esprit rätt in i Bruchs förföriska melodiflöden.
Precis som då imponerar hon med ett ytterst elegant och flyhänt violinspel.
Svenska kammarorkestern, baserad i Örebro, har under lång tid specialiserat sig på att framföra musik från den romantiska epoken, men i mindre besättningar än vanliga symfoniorkestrar. I det reducerade formatet framträder en annan klarhet i ljudbilderna, en rytmisk rörlighet som är lika stringent som full av dynamiska kontraster. Det gör också att ett verk som Bruchkonserten låter på ett helt annat sätt. Den blir påfallande lätt i karaktären, flyktig och förbiilande, samtidigt som förskjutningarna och de skarpa accenterna gör tonerna kroppsligt pulserande. Göteborgspubliken mötte Eldbjørg Hemsing under förra säsongen, när hon framträdde som solist i Anders Hillborgs andra violinkonsert. Precis som då imponerar hon med ett ytterst elegant och flyhänt violinspel som lyfter fram de små nyansskiftningarna. Hemsing visar hur varje fras tycks innehålla flera kontrasterande melodiska motiv, och det är inte minst denna klangrikedom som tydliggörs när Bruchkonserten får kammarmusikinramning. Det är storartat spelat, och den speciella mjukheten i spelet präglar också extranumret, Griegs ”Solveigs sang” ur Peer Gynt-musiken. I Beethovensymfonin från sekelskiftet 1799/1800 hörs fortfarande skuggorna från Haydn och Mozart. Men musiken frammanar också brytningarna mellan det regelbundna och det vilda, som tydligast i den trevande inledningen till finalsatsen med förbluffande hål i klangbilden, precis innan de frenetiska rytmerna sätter igång. Lawrence Renes ger verket en levande puls, med spänst i de snabba löpningarna och ett musikantiskt flödestänkande. Man hör nyfikenheten, viljan att skapa något annorlunda och nytt, med hjälp av det invanda och igenkännbara.