S-ledaren Magdalena Andersson meddelade på en pressträff på måndagsförmiddagen att hon lämnar tillbaka det sonderingsuppdrag som hon fått av talmannen. Anledningen är att Vänsterpartiet i söndags deklarerade att de tänkte stödja ett omval av moderaten Andreas Norlén till talman.
Magdalena Andersson hävdar att det i och med Vänsterpartiets besked har det uppstått en ny konstellation i riksdagen. Det är förstås nonsens. Att rösta på en annan talmanskandidat ger inte en ”ny konstellation”. Ingenting tyder på att Vänsterpartiet har haft någon överläggning med Moderaterna om saken.
Magdalena Andersson använder nu regeringsbildarrollen på ett vårdslöst sätt. Under de tio dagar då hon har haft sonderingsuppdraget har hon inte inlett någon regeringsförhandling värd namnet.
På pressträffen riktade sig Magdalena Andersson också till andra länder och inskärpte att den svenska utrikespolitiken inte ska påverkas av hennes beslut att hoppa av sonderingsuppdraget. Hon nämnde stödet till Ukraina och att varje aggression mot Sverige eller dess allierade kommer att bemötas: ”Det är ingenting som någon ska betvivla även om vi i Sverige nu befinner oss i en regeringsbildningsprocess.”
Allvarsord som visar att Magdalena Andersson inser vilket tungt ansvar som vilar på henne. Och ändå gör hon detta, på ytterligt vaga grunder.
Magdalena Andersson gick till val på att bli statsminister, men vägrade konsekvent att svara på frågor om vilket parlamentariskt underlag hon skulle bygga sin regering på. Hon gjorde inga nämnvärda försök att prata ihop sig med andra partier, och var dessutom vag om vilken politik hon själv skulle vilja föra.
Budskapet var i stället detta, på en av de vanligare S-affischerna: ”Taktik för att få en stark statsminister: Rösta på en stark statsminister.” I ljuset av vad vi nu vet var det en absurd paroll.
Magdalena Anderssons belägenhet har en enda förklaring. Hon och övriga oppositionen har inte förberett sig, och nu kommer verkligheten i kapp, och det var många som kunde se det komma.
I valrörelsen kom hon undan med beskedet att en regeringsbildning brukar ordna sig. Men det brukar ju inte alls det.
De regeringar som varit starka de senaste 20 åren har byggt på ett samarbete redan före valet. Det gäller Reinfeldts regeringstillträde och det gäller Kristerssons. Går man längre bakåt i tiden kan man lägga till Bildts regering, som byggde på ett förvalssamarbete med Folkpartiet. Högersidan har lärt sig av de röriga borgerliga regeringsåren 1976–1982.
Varför har Socialdemokraterna inte lärt sig av kaoset 2014–2022?