Frågan: Det här är ett maktspråk jag inte samtyckt till!
Varje dag rör jag mig genom stan i den naiva föreställningen att vi vuxna människor, utan att behöva prata om det, borde kunna enas om någon sorts grundläggande princip för fotgängartrafik. Till exempel den att man, rimligen, håller till höger. Inte av ideologiska skäl, utan för att undvika det kaos som annars uppstår när människor plötsligt börjar vingla, sacka, breda ut sig i grupp eller målmedvetet promenera rakt emot en som om just deras ärende upphävde varje tanke på samordning.
Särskilt förbryllad blir jag av dem som går tre i bredd och tycks se trottoaren som ett slags privat esplanad, där mötande fotgängare förväntas kasta sig ut i cykelbanan eller uppgå i tomma intet. Det är ett litet vardagligt maktspråk som jag inte minns att jag har samtyckt till.
Jag undrar därför om det finns något jag inte har förstått. Är principen om att hålla till höger bara en privat vanföreställning jag har burit med mig genom livet? Eller får man faktiskt bli oproportionerligt irriterad över vuxna människor som inte verkar begripa hur man rör sig bland andra?
Varför håller man inte till höger när man går på trottoaren?
/Lundabo
Kalle Lind svarar: Låt oss sätta oss ner och skapa en sitcom
Kära Lundabo,
jag är på din linje. Står – och går – på din sida. Håller mig kanske inte alltid till höger på trottoaren – men håller en rak linje och lämnar utrymme både för den som vill passera framifrån och bakifrån.
Det här är en sådan där frågeställning som i förlängningen gjort Jerry Seinfeld och Larry David till miljardärer: i serierna ”Seinfeld” och ”Curb your enthusiasm” har de gång på gång grottat ner sig i de oskrivna vardagslagarna. Hur nära får man stå när man pratar? Hur lågt får man prata? Innan vilket klockslag på kvällen är det okej att ringa?
Seinfeld och David har kunnat fylla många goa tv-halvtimmar, mycket för att det inte finns några svar på frågorna. I min värld är det fullkomligt självklart att man håller sig på en rak linje på trottoaren – för många andra verkar det fullkomligt självklart att man lika gärna kan vingla hit och dit, gå runt en liten bit, tvärbromsa eller låta hela tjocka släkten gå jämte en.
I min värld är det också en självklarhet att detta är något man funderar på. Mer än en gång har jag stått bland goda vänner och ventilerat min irritation över människor som hasar fram i mitten av trottoaren, som går med paraplyer i andras ögonhöjd, som stannar upp i folkflödet vid en tågavstigning eller på andra sätt glömmer bort att de inte är ensamma varelser på planeten. Mer än en gång har människor tittat oförstående på mig och sagt att det där är väl inget att bry sig om, sånt löser man, det finns värre problem att oja sig över.
Och visst finns det värre problem än att somliga tycker sig ha rätt att gå i vägen för andra. Men få problem är ju lika lättlösta. Klimatkrisen och Palestinabombningarna hanterar vi inte i en handvändning. Men det här problemet tycks mig så enkelt att åtgärda: Gå inte i vägen! Se dig för! Tänk på andra!
Jag har dock resignerat inför faktum. Jag biter ihop så käkarna krasar när folk går i vägen. Bara ibland blir jag så överkokt att jag tränger mig förbi en mittgångare och demonstrativt visar hur man ska gå. Hittills har ingen ens noterat mina pedagogiska ansträngningar, än mindre tackat för dem.
Så det enda du och jag kan göra, min vän Lundabo, är att sätta oss ner och skapa en sitcom. Kanske kan de där miljonerna vi kommer att dra in skänka oss en smula själslig lindring över dessa lägre stående människor som vi tvingas dela planet och trottoar med.