Magdalena Andersson (S) var mycket irriterad.
Det har ”bildats en ny samverkan i Sveriges riksdag”, sade hon på pressträffen på måndagsmorgonen, apropå att Vänsterpartiet meddelat att partiet kommer att rösta på moderaten Andreas Norlén som fortsatt talman.
Av det enkla skälet, enligt vice ordförande Ida Gabrielsson, att det kan ta lång tid för Sverige att få en regering och då behövs ”stabilitet och en fast punkt i riksdagen”.
Men den förklaringen köpte sannerligen inte S-ledaren.
”Det finns i nuläget inte någon möjlighet för mig att bilda regering”, fräste hon. Så lämnas sonderingsuppdraget tillbaka till talmannen, och Ulf Kristersson (M) lär få göra ett försök.
Shots fired, onekligen.
Beskedet från V sedan valresultatet stod klart – genom en kaxig vice ordförande Ida Gabrielsson – har varit kompromisslöst:
Antingen sitter partiet i regeringen, eller så röstar det emot alla andra försök till regeringsbildning.
Ett ställningstagande som visserligen är fastslaget i kongressbeslut, men lex Liberalerna i fallet med Sverigedemokraterna i regering visar att sådana snabbt kan ändras. Det är gissningsvis det som S-ledaren har räknat med.
Istället flexar Vänstern sin makt.
På pressträffen låtsades Magdalena Andersson som att Ulf Kristersson skulle kunna räkna in Vänsterpartiet i ett regeringsunderlag; orden ”en ny samverkan” upprepades i oändlighet, som att det verkligen vore troligt att V kunde ingå i en Tidö 2.0-regering.
Så är det naturligtvis inte. Men räkna med att Moderaterna har fest.
Vänsterpartiet har spelat högt här, i ett läge där partiet visserligen har 30 eftertraktade mandat men också är skadeskjutet efter den senaste tidens oklarheter kring kandidater och nya riksdagsledamöter.
Nu synar Socialdemokraterna korten, och varför inte?
Stämningen kan ju knappast bli sämre.