Man brukar ju säga att ett mått av identifikation hjälper läsaren att möta texten. I alla fall är det gängse uppfattning: igenkännbarheten, speglingen som positiv funktion. Men kanske kan även likheter bli för starka, tänker jag, när jag försöker förhålla mig professionellt till Maria Kaplas ”Barnsäng”. En lyriskt uppställd men höggradigt dokumentär uppgörelse med förlossningsvården, och med livet självt i någon mån.
Själv har jag gjort tre kejsarsnitt. Första var för att annars hade barnet dött, andra var för att annars hade jag dött, tredje var för att en gång till försöker vi inte, sa vården.
Jag minns känslorna mycket väl, av kombinerat överdjävlig konkretion och svävande distans. Minns den skärrade blicken hos förlossningsläkaren som, citat, aldrig varit så glad över något som över att vi inte väntade längre. Minns dagligen, ärren sitter på kroppen och fortfarande är jag inte van vid den märkliga kombinationen av stumhet och smärta som dröjer sig kvar, tolv år senare. Jag minns den efterföljande sterilisationen efter sista barnet. Blir du gravid igen måste du ändå göra abort, slutcitat. Titthålprickar i navelhöjd, ett enkelt, pragmatiskt ingrepp.
Det är detta som, förstår man på djupet och som medmänniska, Kapla behövt behandla.
Mycket av detta väcks till liv – och kommer säkert väckas till liv för många läsare – av Kaplas återhållna redogörelse som bygger på intervjuer och dokumentation av en tvillinggraviditet, en havandeskapsförgiftning, ett akut kejsarsnitt och ett fruktansvärt efterspel och en djup sorg.
För till skillnad från min erfarenhet, till skillnad från bokens inledande rader ...
Det brukar gå bra/ ofta så går det bra/oftast går det ju bra/det går väldigt ofta bra/det går nästan alltid bra
... går det inte bra. Det blir tragedi. En riktig sådan, ett dött barn. Det ena.
Det är detta som, förstår man på djupet och som medmänniska, Kapla behövt behandla. Kanske av privata skäl, kanske för att det där med kvinnohälsa fortfarande är ganska hysch-hysch. Kapla försöker balansera mellan det egna traumat (här kan man faktiskt använda det ordet utan att darra på manschetten) och en mer allmängiltig undersökning. Det är en fullt logisk intention, men blir lite svårläst.
Och oavsett ämne, oavsett författarens intention, är kritikerns uppdrag ju att fråga just det: hur blir texten? Hur blir den här viktiga, tunga, faktiska erfarenheten, som innehåller död, som innehåller så mycket smärta, omvandlad till bok?
Jag har all respekt för Kaplas (människans) behov av att behålla en viss kyla i förhållande till sorgen
Kaplas sätt att bearbeta sitt material, där intervjuerna omvandlas till poesi genom radbrytningar, där journalanteckningarna förekommer som en sorts återkommande förankring i vad som faktiskt hände, blir både distanserat och djupt privat samtidigt. Det skapar en känsla av voyerism, men en voyerism där vi som läsare inte vet riktigt vad vi ser.
En osäkerhet som förstärks av anonymiteten i de röster som återges. Vem talar, vem är trovärdig? Vad är tonfallet i det sagda, hur ser minspelet ut? Helt utan angivelser blir rösterna fritt flytande, vilket flyttar läsaren till en märklig position, där avståndet inte bara blir mellan Kapla och den smärtsamma erfarenheten, utan också mellan läsaren och orden.
Distansen är, återigen, fullt begripligt ur ett medmänskligt perspektiv. Jag har all respekt för Kaplas (människans) behov av att behålla en viss kyla i förhållande till sorgen. Men Kapla (författaren) hade vunnit på att gå ännu närmare, vara ännu mer rakt på. Poesiformen som distans landar i ett mellanläge. Med det sagt, en innehållsmässigt relevant och smärtsam berättelse.