Taliah Pollack är författare, bosatt i Malmö.
Det är valtider i Israel och premiärminister Benjamin Netanyahus dagar kan vara räknade. Även om oppositionen lovar utredning kring vad som ledde fram till attacken den 7 oktober, starkare kontroll över den israeliska terrorismen på Västbanken och respekt för demokratin, lovar de också att aldrig medverka till bildandet av en palestinsk stat.
Den nuvarande israeliska ledningens kontroll över berättelsen håller dock på att krackelera på flera fronter. Ett tydligt exempel är reaktionerna på dokumentären ”Naza” (en hebreisk akronym för collateral damage, sidoförluster), där Oscarsvinnarna Yuval Abraham och Rachel Szor intervjuar höga militära befäl och underrättelseofficerare om hur det AI-drivna målsökningssystemet används för att avsiktligt rikta in sig på civila i Gaza. I skydd av mörkret uppe på en takterrass i Tel Aviv berättar de anonymiserade källorna om det massiva dödandets systematik och de tusentals liv de har på sitt samvete.
Redan innan filmen haft premiär slår Israel på den stora trumman. Kulturminister Miki Zohar beskyller filmskaparna för landsförräderi och ber inrikesdepartementet att upphäva deras medborgarskap. Högerextremister samlas utanför filmskaparnas föräldrahem i Israel och kräver avrättning på den nybyggda galgbacken. Premiärminister Benjamin Netanyahu annonserar två lagförslag där medborgarskap ska kunna dras in och skadestånd utkrävas av dem som talar illa om den israeliska militären. Allt detta utan att de ens har sett filmen.
Så beter sig inte ett friskt samhälle. En demokrati tål kritik, den granskar makten och tar anklagelser om korruption, överträdelser och krigsbrott på allvar. Och den håller politiken på armlängds avstånd från kulturen.
Häromveckan gick jag på Johannes Anyurus boksläpp på Moriskan i Malmö. Tre skribenter läste ur hans nya verk ”Upplyst sten: 2023–2026” om folkmordet i Gaza. Det som slog mig allra mest var sorgen i deras röster, känslan av vanmakt de förmedlade och raseriet över en värld som inte gör tillräckligt. Anyuru talade om det outhärdliga i att bevittna ett folkmord och tog även upp det konstanta misstänkliggörandet av den palestinska kampen.
Jag kan förstå frustrationen, känslan av att vara motarbetad och kritiserad, att ens lidande tas på allvar först när ”fienden”, exempelvis de israeliska filmskaparna, påtalar den.
Yuval Abrahams första dokumentär, ”No other land” (2024), fick många att rikta blicken mot det systematiska förtrycket av palestinier på Västbanken, men från palestinskt håll genomfördes också en bojkott, eftersom två av fyra regissörer var israeler och judar. Nu använder Abraham sin plattform för att rikta strålkastarna mot militärens övergrepp i Gaza och jag har redan läst frustrerade inlägg från propalestinskt håll om att omvärlden lyssnar först när en jude talar.
Det ligger en viss sanning i det, den som talar i egen sak granskas ofta hårdare än den som står upp för någon annan. Det är också sant att informationen i ”Naza” inte är ny. Men det faktum att avslöjandet om krigsbrott i Gaza kommer direkt från militära källor och exponeras av en prisad filmskapare, stödd av en annan Oscarsvinnare och jude, nämligen producenten Jonathan Glazer (”The zone of interest”, 2023), gör att informationen får betydligt större spridning.
Ingen behöver se de israeliska filmskaparna som hjältar, även om de riskerar sina liv för att filma och få ut den här informationen. Men alla kamper behöver allierade och jag hoppas att både propalestinier och proisraeler kan ge filmen en chans innan de avfärdar den.
I en riktig demokrati ska anklagelser om krigsbrott utredas och tas på allvar, och allierades röster behövs i en värld som inte lyssnar. Men se också på dem som drabbas, som bevittnar det massiva dödandet av sitt eget folk och skriker ut sitt raseri på gator och torg.
”Om vi inte kan tala om sorgen kommer sorgen bli till ett vansinne”, sa Johannes Anyuru under författarsamtalet på Moriskan.
Det minsta vi kan göra är att lyssna.
Dokumentären ”Naza” har biopremiär 1 oktober.