Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Årets val har präglats av problem kopplade till röstmottagningen i allmänhet och personröstningen i synnerhet. Historiskt har de politiska partierna respekterat valsystemet så som det är tänkt att fungera. Med en spretig skara personvalskandidater ökar dock risken för kampanjer som inte bara syftar till att övertyga utan också till att direkt styra väljare.
Till detta kom administrativt strul, som redan under förtidsröstningen tvingade människor att stå i timslånga köer. På valdagen beskrev väljare katastrofala väntetider, och i Umeå kunde inte den sista vallokalen stänga förrän klockan 23 på valnatten. Samma köer såg vi i valet 2022, som en konsekvens av de då nya rutinerna, enligt vilka man ska plocka sina valsedlar bakom en skärm. Innan dess stod valsedlarna framme, och andra kunde se vad man tog ur valsedelstället. Det resulterade i berättigad kritik från OSSE:s internationella valobservatörer.
Att återgå till den procedur som gällde före 2022 är inget bra alternativ. Ett bättre alternativ är att vi helt gör oss av med partiernas egna valsedlar. Ett system med gemensamma valsedlar analyseras i Valsedelskommitténs delbetänkande ”710 miljoner skäl till reformer”, vars titel syftar på det enorma antalet valsedlar som trycktes inför valet 2022.
På en gemensam valsedel står partier listade, och väljaren markerar ett parti. Det här kan kombineras med listor över kandidater för varje parti, eller så kan valsedeln lämna utrymme för väljaren att själv skriva in ett namn eller kandidatnummer. En enklare lösning vore dock att ha en gemensam valsedel utan personval. Det är trots allt partierna som bedriver valrörelser och ber om förtroende, och då är det också rimligt att varje parti får ha sina principer för hur kandidater rangordnas.
I år personvaldes 81 kandidater, men bara åtta av dem var beroende av sina kryss.
Få skulle nog sörja förlusten av det svenska personvalet, som vi har erfarenhet av sedan 1998. Tanken var att partiernas makt att välja ut kandidater skulle balanseras genom att låta väljaren lyfta kandidater på listorna. Ursprungligen krävdes åtta procent av partiets röster i valkretsen för att personrösterna skulle få effekt i riksdagsvalet, men från och med 2014 sänktes spärren till fem procent.
Systemet med personval har följts upp flera gånger, bland annat i rapporten ”20 år med personval” av Linda Berg och Henrik Oscarsson inom ramen för Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet. Från det första riksdagsvalet med inslag av personval, då ungefär 30 procent använde möjligheten, har entusiasmen avtagit. Andelen som personkryssat har därefter varierat mellan 22 och 26 procent.
Att en fjärdedel personkryssar låter kanske inte så dåligt, men de flesta kryssen går till partiledare och andra toppkandidater som hade kommit in ändå. I år personvaldes 81 kandidater, men bara åtta av dem var beroende av sina kryss.
Gemensamt för de flesta som tar sig in i riksdagen genom personröster är att de representerar ett litet parti, en liten valkrets eller både och. Socialdemokraterna och Moderaterna har utformat systemet på ett sätt som låter stora partier kontrollera vilka som väljs in på deras listor, medan de mindre partiernas organisationer har svårare att styra vilka som representerar dem. För att bli personvald för Socialdemokraterna i Stockholms län 2026 krävdes över 11 000 röster, ett antal som bara Magdalena Andersson uppnådde. För en centerpartist i Kalmar län räckte det med drygt 500.
Det här valets urspårade personkampanjer med förkryssade valsedlar ger nya argument för att avskaffa personvalet. Kanske kan vi skrota det tillsammans med partiernas valsedlar, för även om systemet infördes med goda avsikter har det aldrig fått genomslag på det sätt det en gång var tänkt.