Vänsterpartiernas mobilisering av väljare med invandrarbakgrund i utsatta områden under valrörelsen har lett till en stundom hätsk debatt. De rödgröna vann ju valet med ganska liten marginal.
I ena ringhörnan har vi dem som likt SD-ledaren Jimmie Åkesson menar att ”muslimerna avgjorde valet”. I den andra ringhörnan står de som kallar det rasism att överhuvudtaget tala om att olika etniska grupper skulle rösta på ett visst sätt. Frågan har förstås fått ytterligare bränsle efter misstankarna om otillbörlig påverkan av riksdagsvalet i Borlänge.
Valet avgjordes inte av det ökade valdeltagandet i dessa områden. Blockskillnaden på 50 000 röster är för stor för det. Men självfallet spelade mobiliseringskampanjen roll. I USA är etnisk röstning och mobilisering inget kontroversiellt att tala om. Valanalyserna är fulla om resonemang kring att den ene eller andre kandidaten behöver vända sig till de spansktalande eller afroamerikanska väljarna.
I Sverige har dock den här diskussionen något yrvaket över sig – även bland dem som länge sagt sig stå bakom det mångkulturella samhället. Det är som att man inte riktigt velat ta till sig vad det är man förespråkat. För mångkultur innebär att människor har olika etniska, kulturella och religiösa identiteter, och självfallet ger det utslag även i politiken. Är man allt för präglad av modernt tänkande kan det vara svårt att ta till sig.
Svensk politik har traditionellt varit helt dominerad av höger-vänsterskalan. Klass var länge den enda erkända politiska identiteten. För Socialdemokraterna var det så självklart att man företrädde arbetarklassen att LO kollektivanslöt sina medlemmar till partiet ända fram till 1990. Men att klassidentiteten kunde vara så stark berodde i hög grad på att Sverige var ett ovanligt etniskt homogent samhälle. Det är faktiskt en viktig förklaring till att Socialdemokraterna kunde dominera svensk politik på ett helt annat sätt än i många andra länder där religiös och språklig splittring omöjliggjorde en sådan dominans.
Klassidentitet spelar fortfarande roll för svensk politik. Men inte alls lika tydligt som under industrialismens glansdagar, speciellt om man ser klass i inkomsttermer. Sverigedemokraternas och nu senast Moderaternas framgångar i gamla bruksorter och på landsbygden är ett uttryck för det.
Att inkomstnivåerna och sysselsättningen i är låg i många utanförskapsområden är naturligtvis en viktig förklaring till att många där röstar vänster, men det förklarar knappast en vänsterlutning på över 90 procent i vissa valdistrikt. Det förklarar inte heller hur en stor andel väljare där kunde gå direkt från det värdekonservativa muslimska partiet Nyans till Vänsterpartiet, som i är ett av Sveriges och därmed världens minst konservativa partier.
I stora delar av världen är kollektiv röstning det normala. Man röstar på den politiker som företräder den egna gruppen, och då inte utifrån ideologi eller ens klass. Faktum är att det är svårt att förstå politik utanför Europa och USA om man inte ser det.
Den västerländska individualismen är inget naturtillstånd, inte ens i högmoderna länder som Japan. Ideologi och klass har snarare blivit mindre viktigt även här i väst i och med industrisamhällets tillbakagång och en ökad mångkulturalism. Den liberala demokratin förutsätter i teorin individer som gör självständiga och rationellt genomtänkta val, men denne idealmedborgare är ganska sällsynt.
Klanröstning är det mest extrema uttrycket för motsatsen - kollektivt politiskt beteende. Klansamhället utmärks av en misstro mot staten och en tilltro till klanen. Det har varit ett rationellt förhållningssätt i svaga och korrupta stater. Men även i utomeuropeiska länder där klaner inte är ett viktigt inslag är det ofta andra politiska begrepp som spelar roll än de vi är vana vid.
Stödet för Turkiets president Erdogan i Turkiet handlar exempelvis minst lika mycket om etnicitet, religiositet, kontaktnät och region som om klass. På liknande sätt spelar regional identitet, religion och kast en avgörande betydelse för vilka som stöder det regerande BJP-partiet i Indien. Bägge länderna har för övrigt frångått en tidigare hållning där teknisk och ekonomisk modernisering sågs som liktydigt med aktivt främjande av västerländsk individualism.
USA är ett annat exempel på ett land där identitet snarare än klass är den dominerande variabeln för hur man röstar. Det gäller inom den vita majoritetsbefolkningen där stödet för Republikanerna återfinns bland såväl rika som fattiga. Men även bland exempelvis de spansktalande finns en tydlig skillnad mellan de som har rötter på Kuba och som därför stödjer Republikanerna och de som har sitt ursprung i övriga Latinamerika. Skillnaden handar inte i första hand handlar om klass.
Kommer dessa etniska identiteter försvinna med tiden i ett modernt samhälle? Det kan man kanske anta för de mest traditionella beteendemönstren, som klaner. Eftersom förekomsten av klaner står i direkt motsättning med staten kommer de lätt i konflikt med den och omvandlas inte sällan till maffialiknande organisationer i mötet med den moderna staten. Mest känt är förstås den italienska maffian i USA, som hade klanliknande drag. Men även i dagens Tyskland finns kända klaner med ursprung i Mellanöstern som ägnar sig åt organiserad brottslighet.
Över generationerna tenderar dock klanelementet att minska i sådan verksamhet. Den och dess medlemmar sugs så att säga in i det moderna samhällets, vare sig det rör sig om vanligt företagande eller brottslig verksamhet. Marknadens inneboende logik, där man rekryterar och samarbetar efter individuella nyttokalkyler bryter ned klanlogiken.
Kapitalismen har historiskt varit den klart viktigaste kraften för att bryta ned alla traditionella lojaliteter. Skolväsendet och välfärdsstaten har fyllt en liknande roll. Skolan likriktar tänkandet och välfärdsstaten gör oss oberoende av nätverk. Men vi ska nog inte ta för givet att staten och kapitalet automatiskt reducerar all kultur och identitet till yta och konsumtion. Vissa identiteter är så starka att de slår en ekonomisk nyttokalkyl.
I ett samhälle med större kulturell mångfald får frågor om identitet, även etnisk identitet, större betydelse än de hade i det Sverige som länge präglades av större kulturell enhetlighet och stark framtidstro. Behovet av att höra till är grundläggande för människor. Särskilt viktiga kan de delar av vår identitet bli som vi inte själva kan välja. Det är således en öppen fråga hur väl de moderna institutioner som har stärkt individens självständighet klarar att hantera mångkulturens framtidens utmaningar, eller om de har varit mer beroende av en protestantisk enhetskultur än vi tidigare har förstått.