Maria G Francke är kulturchef.
Jag vill varken verka otacksam eller negativ, men en stor del av den här veckan har min tankeverksamhet ägnats åt att projektera inför helgens värmebölja. Det vill säga, jag har planerat hur jag i görligaste mån ska undvika att vistas utomhus under de värsta timmarna, vad jag ska äta och dricka för att inte duka under. Sett till att det finns fet och salt mat hemma. Och frukt. I princip allt av detta har min man fått ordna, efter mina önskemål, eftersom jag har slavat i Pappa Bonniers tjänst.
Det är som om jag har bunkrat inför ett krig. Ett kort krig, men dock. Jag vill överleva.
Rutiner är en stor del av mitt liv. En del skulle nog kalla mig rigid. En av alla fasta punkter är att varje lördag tar jag och maken en promenad genom Malmö city tillsammans med vår dramaten. Målet är Möllevångstorget. Där fyller vi kärran med grönsaker och frukt på torget, och diverse annat från affärerna runtomkring. Det ska extremt mycket till för att en sådan tur ställs in. Men denna helg råder undantagstillstånd. Och partiellt utegångsförbud.
Därför smet jag från jobbet en stund i fredags och tog mig i så mycket skugga jag kunde hitta till torget för att ändå få tag på tomater, eftersom det kändes absolut nödvändigt. Det väckte viss uppmärksamhet hos handlarna. ”Är du här idag? Men du kommer väl imorgon också?”. Mitt nej orsakade förvånade och nästan förfärade miner. Det får tjäna som illustration av mitt liv.
Värmen som är här nu kommer västerifrån. Min vän som bor i Oxford har gått runt med en våt handduk som turban kring huvudet under de svettigaste dagarna. Vi stöttar varandra via Whatsapp med musik och bilder på hägrar. Mina enda planer för helgen, förutom att äta och dricka, är att läsa och titta på film och tv-serier. Andas. Och kanske ha en våt turban på huvudet.
Vi i Sverige har inga rutiner för sånt här. Dagarna och vanorna förväntas se likadana ut oavsett temperatur. Jag läser om en man på sextio plus som ämnar springa maraton i orangevarnade Blekinge (på tal om rigid), folk grillar och vattnar som vanligt, när vi går ut med jobbet på en liten afterwork på Pivo vill mina kollegor sitta i solen. Vansinne, alltihop.
Donna Leons kriminalromaner om kommissarie Brunetti visar på ett annat förhållningssätt. Där avbryter polisen sitt arbete och går hem till sin fru Paola och avnjuter en bättre lunch vid vilken han även sveper ett par glas. Sen lägger han sig på locket en timme eller två innan det är dags att hasa iväg till jobbet igen och avsluta arbetsdagen.
Siesta – är det kanske vad vi behöver införa om detta väder är på väg att bli vanligt förekommande? Ja, självklart! Åtminstone för alla som inte kan få lindring av svalkande luftkonditionering på sin arbetsplats eller som är helt beroende av att vara på plats på kontorstid.
I väntan på svalare dagar stänger jag fönstren, drar för gardinerna, häller upp lite snacks och ställer in mig på min lataste helg på mycket länge.
Vi ses på andra sidan.
Den här veckan…
… läser jag: ”Yesteryear” av Caro Claire Burke. Motsvarar den hajpen? Jag ber att få återkomma.
… tittar jag på: ”Doktor Glas” som äntligen finns på SF Anytime.
… lyssnar jag på: ”Beauty pageant” med Holly Humberstone.