Norske Leander Djønnes roman ”Allt äter” är en gruvlig och grym saga. Maria Schottenius har läst en berättelse nästan helt utan hopp.
Roman
Leander Djønne
”Allt äter”
Övers. Helena Fagertun
Flo förlag, 209 sidor
Jag kan förstå dem som tvärvänder i mötet med den här romanen. Den rör sig i den absolut nedersta helveteskretsen bland handlingar som enligt flertalet moralkoder är helt igenom ondskefulla. Ändå önskar jag att ni läser vidare, för det här är litteratur av ett slag som säger något svåruthärdligt men väsentligt om de livsvillkor som naturen tillhandahåller.
Den norske författaren Leander Djønne fick 2025 Bragepriset för romanen ”Alt et” och nu kommer den alltså på svenska, ”Allt äter”, i Helena Fagertuns utmärkta översättning. Han debuterade 2022 med ”Oskespiralen”.
Romanscenen är en förfallen gård på landet där det i ett vanskött hus bor en våldsbesatt man med sin passiva, undergivna, samiska fru. Barnbarnens föräldrar har omkommit i en bilolycka så nu bor Våle och hans funktionshindrade syster Rind, kallad ”Efterblivna”, med detta gamla par, som knappt ger dem mat.
I ett stenröse intill bor en järv. Förutom att den ensamma järven är ett asätande och glupskt frossande djur associeras det i folktro med ondska och förknippas med otur. Den här speciella järven berättar i romanen förtroendefullt om sina drifter, om längtan efter att döda lokatten, rovdjurets särskilda fiende. Järven, som rör sig över stora områden i fjällandskapet, har det lyriska språket för naturen, för stenen, jorden, färgerna, skiftningarna. Det underliggande, som platsen har att berätta.
Romanen tar läsaren framåt i korta kapitel där var och en har sin röst och sin beskrivning av vad som händer i denna onda saga. Det innebär att gestalterna skissas genom de andras blick. Farfadern har drifter som liknar järvens. Han tänker när han för en gångs skull inte sover i fähuset utan ligger stinkande bredvid sin rynkiga gamla fru, helvetes kärringjävel: ”Känner driften inuti mig. Lägga händerna om den magra halsen. Strypa henne.” Han ser det som en befrielse att hans son är borta, ”en slöfock, en vindflöjel” och det är ”en skam att inte ungarna strök med i olyckan”.
Våldet och den hembrända alkoholen pumpar handlingen framåt och sadismen och vidrigheterna som pågår har inget slut. När de misshandlade barnen flyr till en granne, visar det sig att där är det ännu värre än hos farfadern. Dessutom blir det tydligt hur fädernas våld, med övergrepp och ondska, bokstavligt talat fortplantats nedåt genom generationerna, fortsätter och fortsätter – arvsynden.
Leander Djønne är skicklig på att göra språk av existensens lägsta känslor och djuriska instinkter. Tidelag, incest, allt jävelskap man kan tänka sig får plats i denna lilla krets av djur och människor. Även om intrigen känns ovanligt rå går den att koppla till populärkulturens underhållningsvåld (fredagsmys), våldsinspirerande sajter (Fagersta-morden) och krigshandlingar.
Läsaren letar desperat efter hopp, mening eller moral för att komma ur lidandet, men nej: inte här, i detta mörka universum. I det dova och vilsna har Djønne sällskap av en annan Hardangerförfattare som skriver på nynorsk: Jon Fosse. Båda tycks se ljuset någon annanstans än i lidandet på jorden. Och att meningen sker utanför det kroppsliga.
Samtidigt som ”Allt äter” är konkret är den ett språkligt idéprojekt. Starkt poetisk. Skulle vi bara vara våra kroppar så kan det gå på det här viset. Men vi är inte bara våra kroppar. Andar och själar lever i reinkarnationer i denna bok. Olika trossystem får osynligt plats, även det kristna.
Det är mellan syskonen Våle och Rind som det meningsutvidgande finns. Rind är epileptiker, i vissa kulturer sammankopplat med demoner och religiösa gåvor. Våles livsuppgift och enda vilja är att ta hand om sin syster. Och det är i henne som ljuset bryter fram: ”Hon vände sig mot mig, och jag bländandes av hennes ljus. Allt bara vitt, kristallklart ljus”.
Det finns trots allt hopp, men i den här romanen först efter döden.
Den 45-årige författaren Leander Djønne, bildkonstnär, tidigare lärare och jordbrukare, har i romankonsten vågat sig ut på marker i den mänskliga naturen som man helst inte vill besöka. Men väl där ges en mäktig och skakande upplevelse. Och upplevelsen av ett stort författarskap i vardande.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.