Det har gått nästan exakt fem månader sedan Pontus Jansson tvingades operera korsbandet, efter att Djurgårdsbacken Leon Hien kraschat rakt in i hans knä i slutminuterna av matchen på 3 arena.
Rehaben har fortlöpt enligt plan, och Jansson ligger kanske till och med lite längre fram än han trott.
Under tiden vid sidan av planen har Pontus Jansson sett sitt lag halka efter i allsvenskan. En tränare har fått sparken, en ny har kommit till och en färsk sportchef har börjat storstäda i truppen.
Man blir skygg med åren. Rör sig från huset till träningen och sedan tillbaka till huset igen.
– Det är klart att det inte är optimalt. Det säger sig självt. Det har varit många saker som gjort att vi har blivit prövade. Men det får vi ju anamma här nu och framåt och göra det bättre, konstaterar han.
Pontus Jansson tar plats på sin stol i MFF-poddens studio.
Han har tagit bilen till Sydsvenskans redaktion vid Triangeln och hört sig för om vägen med sms-motiveringen: ”Jag rör mig aldrig i de kretsarna.”
– Man blir skygg med åren. Rör sig från huset till träningen och sedan tillbaka till huset igen, säger han med ett leende.
Tiden vid sidan av planen har visserligen varit tung, men den har också gett utrymme åt annat.
I slutet av maj utökades familjen när sonen Isak föddes. Tillsammans med döttrarna Bella, 8, och Alma, 4, är livet som trebarnsfar nu intensivare än någonsin. Dessutom har barnens växande fotbollsintresse gett honom en ny titel: tränare för dotterns flicklag hemma i Bjärred.
– Pappa har blivit tvingad att bli tränare, skrattar Jansson och fortsätter:
Det är nog något av det bästa jag har gjort i mitt liv. Att få vara tränare för tjejer och flickor, sju-åtta år gamla.
– Men satan vad givande det är, ärligt talat. Det är nog något av det bästa jag har gjort i mitt liv. Att få vara tränare för tjejer och flickor, sju-åtta år gamla, är otroligt givande på alla sätt och vis. Jag brukar säga att jag har blivit en annan människa sedan jag blev pappa till döttrar. Den stora, tunga säsongen vi hade förra året gjorde också någonting med mig. Jag tror jag har ändrats och mognat med åren.
Pontus Jansson har precis avklarat dagens rehabträning ihop med sjukgymnasten Richard Dahan, som han håller som Sveriges bäste på att få spelare i skick efter korsbandsskador.
Det är målmedveten och hård träning från måndag till fredag. Oftast på Kulan vid Stadion, men även på idrottscoachen Jesper Mårtenssons gym i Skurup eller med MFF-naprapaten David Björkman på hybridplanen.
Helgen innebär två dagar i rad med vila, ett nytt upplägg som har fungerat fint så här långt. Han hade faktiskt kunnat göra comeback redan i höst, berättar mittbacken.
– Hade det varit en guldstrid hade vi kanske sett saker annorlunda. Men jag är glad att vi stängde den dörren direkt.
Förhoppningen är snarare att vara i full träning med laget i januari.
Drivkraften är dock enorm. Han saknar spelet och att åter få tillhöra ett allsvenskt topplag. Pontus Jansson är fast besluten om att hjälpa MFF att resa sig på nytt.
För att förstå framtiden måste man först inse vad som gick fel.
Miguel Ramirez tid i klubben blev kortvarig. Den spanske tränaren kom in med idéer om extremt korta teorimöten – en motreaktion till Henrik Rydströms maratonlånga sittningar som till slut dränerade truppen – men det klickade aldrig.
Vad var det ni saknade?
– Jag tror att vi tidigt landade i att vi för mycket anpassade oss till andra, till vårt motstånd. Från vecka ett nere i Marbella så var hela tiden fokus på kommande motstånd. Vi skapade aldrig ett eget DNA, en egen identitet. Hade vi kommit in och vunnit två i rad tror jag det varit lättare, för då hade vi haft någonting att bygga på. Men vi hade ingenting. Vi kom från en tuff säsong, och sedan helt plötsligt skulle vi ägna en hel vecka åt hur Karlstad pressar. Vi gick lite bort oss i att vi inte hade någon egen identitet. Jag tror det var huvudproblemet.
Ramirez sparkades i maj och en dryg månad senare var norrmannen Gaute Helstrup på plats. Med sig hade han sin assistent Asmund Bjørkan och en filosofi starkt inspirerad av Bodø/Glimts framgångar.
För Pontus Jansson, som tillbringade flera år i Brentford under Thomas Frank (där Bodø-tränaren Kjetil Knutsen länge var aktuell som tränare), känns fotbollen igen.
– Det finns en stor tro på det här 4–3–3-spelet, hög press och så vidare. Jag är övertygad om att det passar Malmö bra. Det handlar om att röra på fötterna och kämpa hårt. Det handlar om att springa mycket. Jag har hävdat, och det här präglades jag av under mina år i England: den som springer mest vinner oftast fotbollsmatcher. Jag har tjatat den här tesen sen jag kom hem till Malmö. Så det är skönt att ha en tränare som tror på samma sak.
Jag har tjatat den här tesen sen jag kom hem till Malmö. Så det är skönt att ha en tränare som tror på samma sak.
Statistiken under våren visade att MFF sprang mindre än nästan alla motståndare. Hur förändrar man det rent praktiskt?
– Man måste ge redskapen för folk att kunna klara av att göra det, och för folk att veta hur de ska göra det. Att bara säga till någon "du måste springa mer", det kommer aldrig funka och det kommer inte få dig att vinna matcher. Det handlar om att strukturerat springa ihop som lag och veta varför och var man ska göra det. Där är jag helt övertygad om att Gaute är bra. Henke (Rydström) gick lite i den fällan. Han visade GPS-siffror från matcher och sa att vi sprungit mindre, och så trodde man att det var hela problemet. Men det handlar om struktur. Nu vill jag se hur det ser ut efter att vi har haft en hel försäsong med Gaute.
Hösten 2026 är första gången sedan 2009 som Malmö FF varken är inblandat i en guldstrid eller spelar i Europa. Ett faktum som smärtar Pontus Jansson.
Han berättar att han knappt kan gå till mataffären utan att behöva försvara lagets höga backlinje och insläppta mål inför supportrar. Men han vägrar låta klubben fastna i sitt förflutna. Succéåren 2023 och 2024 ska inte få diktera framtidens självbild – tanken är inte att MFF ska tillbaka till det som varit.
– Det finns ingen garanti för att det som funkat tidigare kommer funka framöver, slår han fast. Vi måste hela tiden utvecklas, eftersom alla andra också börjar göra saker som närmar sig det vi gör. Jag kan ibland tycka att svensk fotboll hakar på trender för sent. Man hakar på en trend i ett par år, så måste man haka på nästa, och så ligger man i en loop två, tre år efter. Vi måste förutse var fotbollen är om tre eller fem år och vara i framkant.
Pontus Jansson
Ålder: 35 år.
Från: Arlöv.
Familj: Frun Åsa och barnen Bella, 8, Alma, 4, och Isak, fem månader.
Position: Mittback.
Kontrakt: Till och med 2027.
Klubbar: Arlövs BI (–06), Malmö FF (2006–14), IFK Malmö (lån, 2009), Torino (2014–16), Leeds United (2016–19), Brentford (2019–23), Malmö FF (2023–).
Landslag: 27 landskamper för Sverige mellan 2012 och 2020.
En av nycklarna till att klubben återigen ska bli en guldkandidat är, tror Pontus Jansson, paradoxalt nog något så klassiskt som ett stenhårt försvarsspel i en tid av ”moderna bollspelande backar.
– Om någon frågar en mittback idag: "Okej, vad är du bra på?", och han säger "bra med bollen", så stänger jag av direkt, säger Jansson och skrattar högt.
Du kommer inte vinna några mästerskap om vi inte har ett solitt försvarsspel.
– Då vet jag, okej, det här är en bluff, fullt ut! Men för att vara allvarlig: du kommer inte vinna några mästerskap om vi inte har ett solitt försvarsspel. Det är min tro som passionerad försvarare. Alla dominerande lag i fotbollsvärlden har ett solitt försvarsspel. Titta på Arsenal. Eller titta på oss själva 2023. Ja, vi hade skitbra offensiva spelare, men vi hade också ett otroligt solitt försvarsspel och släppte till få chanser.
Många hoppas att Pontus Jansson ska bilda en tuff och reslig mittbacksduo med nye norrmannen Stian Gregersen – ett defensivt fundament som kan ge de yngre spelarna en plattform att utvecklas på.
Hur känner du inför nästa säsong, känner du någon oro över att komma tillbaka efter skadan?
– Nej, faktiskt inte. Jag har haft tändvätska och driv direkt sen jag skadade mig. Korsbandsoperationer idag är inte vad det var för 20 år sedan. Jag känner mig mycket bättre i form, mer "lean" och på en bra plats. Jag känner mig också mentalt återhämtad på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Egentligen har det gått i ett för mig sedan pandemin. Säsong efter säsong utan uppehåll. Så det har varit skönt att ställa om.
Jag känner mig också mentalt återhämtad på ett sätt som jag inte gjort tidigare.
Om du kort ska förklara för fansen, vad ska MFF stå för framöver? – Vi ska tro på det vår tränare vill göra. Det handlar om att vi måste komma överens om vilket budskap vi ska samlas kring nästa år. Att klubben, mediaavdelningen, tränarstaben och spelartruppen drar åt exakt samma håll. Men grunden är ett passionerat lag som springer mycket, pressar, försvarar väl och som bryr sig om tröjan.
Hör man snacket kring Malmö FF bland supportrar och på sociala medier går åsikterna kring framtiden isär.
Det finns en optimism kring nye tränaren Gaute Helstrup, men också en oro över den ansträngda ekonomin och det faktum att man i två säsonger nu inte varit i närheten av en guldstrid.
Borde MFF sänka sin målsättning?
Det tycker inte Pontus Jansson.
– Jag tror och hoppas att vi har som målsättning att vinna guld. Varför skulle vi inte kunna göra det? Vi har en bra grund i en bra sportchef, en otroligt bra tränare och vi har nog lärt oss av det som har varit. Och ja … jag kommer tillbaka, säger Jansson och skrattar.
– Förhoppningsvis kan vi få till ett bra vinterfönster. Det finns potential. Varför skulle inte vi kunna göra saker som andra lag gör?
Sen är verkligheten som den är. Och de enda som kan förändra den är ju vi som är anställda i Malmö FF.
– Sen är verkligheten som den är. Och de enda som kan förändra den är ju vi som är anställda i Malmö FF.
Pontus Jansson sitter i samma snurrstol som Anders Christiansen satt i för några veckor sedan när han gästade MFF-podden.
Den danske mittfältaren öppnade då dörren för ett sista utlandsäventyr.
Det finns inte på kartan för Pontus Jansson.
Malmö FF är sista kapitlet i en karriär som rymt att vara lagkapten i Premier League, spel i VM och EM samt fem SM-guld.
Och motivationen för att addera fler titlar brinner fortfarande starkt. Inte minst för den lille pojken som föddes i maj.
Du sa efter skadan att du vill att din son ska se dig spela fotboll. Ett barns första minnen brukar ju komma när man är tre–fyra år. Är det så länge till du ser dig spela?
– Jag tänker att det räcker att hans ögon faktiskt är öppna, jag får använda uttrycket så.
Men även om Pontus Jansson inte vet när han ska sluta, så har han en bild om hur det ska vara.
– Jag vill aldrig komma till en plats där det är ”du, där är dörren, nu får du lägga”. Men jag vill spela så länge det går. Jag är motiverad. Kanske mer motiverad än vad jag någonsin har varit.