Oscar Westerholm är skribent på kultursidan.
Hur överlever man småbarnsåren? Jag ser på mina vänners insjunkna kinder, döda blickar och skrynkliga ansikten att de ställer sig samma fråga som jag själv gör dagligen: Kommer jag att komma ur det här med förståndet i behåll?
När förskolan är stängd ställs den här typen av frågor på sin spets. Föräldrar tvingas ta hand om sin egen mer eller mindre inställsamma avkomma. Det såg man i somras på kultursidor och bloggar som drällde av panikslagna texter, av bland andra Jack Hildén, Hanna Brager och Sandra Beijer. Något i kulturen har betingat en till att bli lika vettskrämd för ordningskollaps som en doomsday prepper.
Som förälder drivs man av en neurotisk instinkt att med ena handen optimera saker samtidigt som man med den andra desperat styr livet bort från småbarnslivets skoningslösa entropi. Dottern ska lära sig saker. Äta bra mat. Inte titta (för mycket) på tv. Mobilen? Tänk inte ens tanken. Kommer det visa sig att en alltför tidig introduktion av ”Babblarna” ökar risken för diabetes, frontallobsdemens och/eller IBS? Rädslan för att misslyckas flåsar en i nacken.
Något som även föräldragurun Martin Forster var inne på i en intervju för SvD, där han beskrev hur dagens ambitiösa föräldratrender går ut på att ”leverera ett barn som mår på ett visst sätt när man är klar”. Det är paralyserande. Jag förstår Hildén när han beskriver de förändringar man genomgår efter att ha fått barn: ”Tyvärr är jag samma person, med ett tillägg: oupphörlig, lågintensiv panik.”
Men också: Tja, vad väntade han sig?
Till och med Forster, som skrev den socialförvaltningskanoniserade föräldraguiden ”Fem gånger mer kärlek”, har haft svårt att förlika sig med sin nya roll: gurun har haft svårt att följa sina egna råd. När boken kom ut 2009 menade en barnlös Forster förnumstigt att en harmonisk vardag gick att uppnå genom något så enkelt som att ge barnet femton minuter i rampljuset varje dag, en ”guldstund”. Fint ju. Lätt som en plätt! Boken, som nyss kom i en nyutgåva, används alltjämt flitigt som livsstilsmanual inom föräldrautbildningar.
Men Forster, som nu själv har tre barn, har med tiden kommit att revidera sina lärdomar. ”Om det inte funkar att ge barnet mer lek, det blir ändå bråk, behöver man sätta upp mer ordning”, säger han till SvD. Han har sent omsider insett att kaoset ändå, trots femton minuter av guld, står och lurar bakom vartenda hörn.
Hur skulle det då se ut om man i stället valde att omfamna kaoset, gjorde oordningen till en följeslagare? Måste valet stå mellan ytterligheter som panik och lek? Kan inte leken få vara panikslagen? Skulle paniken kunna vara lekfull?
Svetten bryter talande nog ut i pannan när jag skriver detta. Tanken på att gå in i en situation utan att först ha spelat ut den på en militärstrategisk karta likt general Georgij Zjukov inför slaget om Stalingrad är lamslående.
En vanlig dag: Upp och hoppa, näringsrik frukost, gröt. Borsta tänderna, bit inte på tandborsten, på med kläderna, strumporna, lägg helst inte högerskon i pottan. Promenad till förskolan, en mås, titta en råtta. Jobb, skriva text om hur underbart föräldraskapet är. Hjärndöd, för lite sömn, för mycket jobb. Datorskärmen gnistrar gnomiskt. Hämta på förskolan. Middag. Kuddkrig. Borsta tänderna. Sov nu. Nej, nu ska vi sova, inte hoppa i sängen, sov nu för helskotta, slå mig inte med leksaksdinosaurien. Och så vidare. Om man inte i förväg har planerat ut dagen utifrån sjutton, arton potentiella scenarier kommer man sannolikt att sitta där i badbaljans badvattenslatt med blixtrande huvudvärk, ketchup i örat och något i håret som luktar fis.
Men kanske är hela det här nya paradigmet kring ordning och reda i föräldraskapet ett tecken på strängare, mindre toleranta tider i stort? Är det så konstigt att färre barn föds när föräldrarollen i princip går ut på att hetsa upp sig för minsta lilla?
Att vara förälder kan ses som en bildningsresa. Man plöjer böcker, går kurser, skummar artiklar, glor på Youtube-klipp och scrollar genom ett alltmer kalibrerat flöde på Tiktok. ”Life hack: Så tar du på dig ditt barn en jacka på mindre än femton minuter utan att tredje världskriget utbryter!” Man sondmatas med romaner, filmer och tv-serier.
För att bli en mer lyhörd, införstående och pedagogisk förälder?
Jovisst, men jag misstänker att drivkraften att i största möjliga mån undvika kaos och oordning är något starkare. Om inte vartenda litet ögonblick har detaljstuderats på förhand är risken nämligen överhängande att det där ständigt närvarande hotet om fullödig kalabalik blir verklighet. Skräckinjagande, visst. Kanske i högre grad för mammor än för pappor. Jag kan i mina bättre stunder finna en viss tillfredsställelse i att navigera komplicerade situationer – men så gillar jag också att spela dataspel. Mammor jag har pratat med känner sällan något liknande; de tycks snarare se en urspårad situation som ett personligt misslyckande.
Hursomhelst. En av de märkligaste böcker som har skrivits om föräldraskapet, närmare bestämt om att vara pappa, är den amerikanske novellförfattaren Donald Barthelmes bisarra roman ”The dead father”. Romanen, som i fjol fyllde femtio år, handlar om en grupp med barn som släpar på liket efter sin pappa till en öppen grav.
Det är en filosofisk roman, publicerad 1975, som gör upp med sin tids ideologiska övertygelser utifrån en postmodern idé om de stora tankeströmningarnas intellektuella sönderfall. Traditionellt tolkar man pappan som ett förkroppsligat aggregat av marxism, nazism, kapitalism, poststrukturalism och så vidare. ”Fäder lär ut sanningar och icke-sanningar”, skriver Barthelme. ”Ingen fader lär avsiktligt ut något som inte är sant.”
Här träffar han en nerv. Detta är ju inte en bok om abstrakta ideologier, tänker jag. Den handlar om att vara pappa anno 2026. Jag vill inte fylla min dotters skalle med strunt, men ibland går det inte att göra något åt att ens egen sklerotiska hjärna till största delen består av förhårdnader och luft. Barthelme, som själv var far till två döttrar, skriver: ”Fäder lär ut mycket med värde. Och mycket utan.” Hur ska man kunna veta skillnaden?
Barthelme lyckas dessutom sätta fingret på det där märkliga läget mellan liv och död som är småbarnsförälderns ontologiska urtillstånd. Det visar sig nämligen snart att kadavret som barnen konkar runt på i en kedja varken är dött eller villigt att låta sig begravas. För det mesta gör han inget motstånd. Han älskar sina barn. Han vill inte vara till besvär. Han ligger där och stirrar upp i himlen.
Men ibland är det som om fan själv flyger i honom; han ränner runt naken, svär och viftar med en kniv.
Relate.
”The dead father” omfamnar stök. ”En son kan aldrig fullt ut bli en far”, skriver Barthelme. Hmm. De allra flesta fäder är som bekant söner. Är det därför världen håller på att gå åt helvete? Boken är en usel manual för att optimera föräldraskapet. Däremot bekräftar den att kaos är en naturlig del av det hela.
Jag tittar upp från Barthelmes roman. En kopp med kallt kaffe. Damm. En ko i plast. En halväten macka. Är det där en kissfläck? Jag fortsätter att läsa.