Då var man plötsligt på andra sidan kontinenten. Och så klart det inte direkt kändes som att man hade färdats genom samma land efter 4,5 timmars flyg över Nordamerika, tvärs i nordvästlig riktning.
17 grader i stället för 35.
Barrträd och grönska i stället för öken och parkeringsplatser.
Liv, rörelse och fotgängare i stället för motorväg, barbecue-hak och uberresor så fort man klev ut ur en dörr.
Jag har landat i Seattle. Och det har räckt med några timmar av beskådande av fotbollsfans och turister som äter prisbelönt clam chowder och filmar flygande fiskar i Pike Place Market för att känna att det här är en myllrande plats jag gärna hade stannat längre på.
Med det sagt är det ju en rätt speciell match man är här för. Av andra anledningar än fotboll.
Som det dessvärre numer alltid är när Iran ska spela.
”Det var ganska chill”
Om det mot förmodan undgått er så mötte Egypten Iran i en match som arrangörerna, redan innan lottningen gjordes, bestämt sig för att marknadsföra i regnbågens färger i och med att matchen sammanfaller med stadens pridefestival.
Då just Iran och Egypten är två av VM:ets allra sämst tänkbara förespåkare för HBTQ-personers rättigheter så har detta inte landat helt väl hos de två nationsförbunden, som pressat Fifa på att stoppa regnbågsflaggor och planerade manifestationer.
Något Fifa inte gick med på att göra då de tillåtit regnbågsflaggan att tas med in på VM-arenor
Så kontroverser, protester och konflikt utanför arenan?
Nej, inte alls så mycket.
– Det händer mer runt den här matchen än tidigare matcher här. Men det är ju ändå ganska chill, säger en brittisk journalistkollega, som hängt i Seattle betydligt mycket längre än jag själv har hunnit hänga, till mig i pressrummet.
Jag kan bara instämma från den kvartslånga, myllriga promenaden till arenan och intrycken väl på läktaren.
Regnbågsflaggor delades ut
I allén upp mot den maffiga Lumen Field så delas små prideflaggor ut till de som vill ha. Även vissa med iranska och egyptiska matchtröjor passar på att ta en.
Väl på arenan så är det en handfull desto större flaggor som dyker upp i publikmyllret, kanske framförallt under nationalsångerna.
Men det är en annan flagga som syns mer. Både på och utanför läktarna.
– Det finns så mycket annat att vara arg över. Det här är det minsta att bry sig om, sade en iransk supporter jag tidigare pratade med på stan gällande arrangörens pridepaketering av tillställningen.
Jo, det finns ju en annan icke-fotbollsrelaterad faktor här.
Måste vara fruktansvärt att spela för Iran
Att ge mig in i den komplexa Iranfrågan är inget jag kommer göra i detta forum. Men allt jag kan säga är att det var många, många iranska flaggor med lejonloggor (även i kombinerad variant med den amerikanska) runt arenan, på arenan och mer eller mindre överallt.
I hela pridematchhetsen var det lätt att glömma att det ju är det som är det stora ämnet som präglat hela Team Mellis mästerskap. Faktumet att det är ett splittrat land mitt i ett krig med nationen de spelar sitt VM i – och bara får åka in tidsbegränsat för att göra det. Att de inte fått en ärlig chans utifrån förutsättningar att hundraprocentigt kunna fokusera på att leverera på den största scenen av dem alla.
Det måste verkligen vara fruktansvärt att vara iransk landslagsspelare i fotboll.
Och då åsyftas inte bara de orättvisa förhållanden de faktiskt fått hantera sina matcher på.
De icke-fotbollsrelaterade frågorna de får må vara både relevanta och ofrånkomliga, men tänk om de bara en gång kunde få prata om fotbollen i stället för allt det eländiga runt omkring den.
Trots allt detta visade de här att de ville låta fotbollen ta framsätet.
För det här var en match att se.
Stal showen
Det svängde åt alla håll i ett regelrätt sjöslag. Polske domaren Szymon Marciniak, en man som inte ogillar att ta över en fotbollsmatch, gjorde sitt bästa för att bidra och ta fokus när han både delade ut straffar och kastade gula kort åt höger och vänster.
Iran jagade en seger för att säkra avancemang. Egypten, redan klart, kämpade för att försvara en förstaplats.
Oavsett vilken flagga du tagit med dig in på arenan så buades det när det signalerades för rekla...förlåt, vätskepaus vid ställningen 1–1 med bud på mer.
Jag förstår det.
För även om det inte alltid var vackert och högkvalitativt var det onekligen känslofylld, intensiv och dramatisk fotboll man inte ville behöva pausa.
Det saknades inte drama i andra halvlek heller, med ett sent iranskt ledningsmål som dömdes bort för en minimal offside.
Så när slutsignalen ljöd så hade publiken fått valuta (i den mån man kan få det med biljettpriserna) för entrépengen.
För det här var sekunddramatik, känslofylld fotboll och en riktigt underhållande match.
Trots allt runt omkring så måste det få vara essensen just denna kväll.