Vintersaga
Av: Kristian Hallberg. Regi: John Hanse. Scenograf och kostym: Evelina Johansson. Musik- och ljuddesign: Jonas Åkesson. Ljusdesign: Theodor Ryan
Tekniker och konstruktör: Christian Jönsson. Dekormålare: Björn Nyström
Producenter: Henrik Hulander, Frida Kärvegård och Celia Boltes.
På scen: Meera Ryan, Sanne Ahlqvist Boltes, Mats Granath, Oskar Stenström, Lillemor Hjelm.
Spelas på Månteatern i Lund den 3/10 samt på Bastionen i Malmö 15–16/10.
Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
Till skillnad från lumpen – inbillar jag mig; jag har aldrig varit där – är pjäsen ”Vintersaga” ganska rörig. Den inleds, som sig bör, med mönstringen. En militärklädd man i ledarposition förklarar upplägget med konditionstest och intelligenstest och under några sekunder tror jag att det är vi i publiken som ska få agera deltagare. Det hade varit kul!
Men nej, strax flyttas fokus till de fyra skådespelarna på den sandtäckta scenen. Med ett skånskt vinterlandskap som fond och till en monoton basgång berättar de växelvis historier om och minnen från lumpen, krig och mönstring. Det är en pappa som hellre ville skriva dikter än att skjuta ryssar, en kvinna som varit i Kosovo, en håglös kille och en dotter.
Pjäsen är ett samarbete mellan Banditsagor och Månteatern och dess manus, skrivet av Kristian Hallberg, bygger på intervjuer med människor som har en relation till lumpen. Att deras erfarenheter skiljer sig åt betonas av John Hanses regi, som efter hand gör föreställningen till alltmer av ett sammelsurium.
Plötsligt stämmer skådespelarna upp i sång och avverkar den ena krigsrelaterade låten efter den andra: ”In the navy”, ”In the army now” och ”Let the sunshine in”. Så gestaltar de plötsligt nya karaktärer. Tre rekryter – två tokar och en skärpt – utkommenderas till Revinge för att sköta stridsvagnarna. Under tiden har Kosovomamman åkt till Ukraina, anslutit sig till de högerextrema och lagts in på sjukhus efter att träffats av splitter i hela kroppen.
Poetpappans son har hamnat i flottan och är inte alls särskilt sugen på att inställa sig längre, i synnerhet efter att hans flickvän där hemma har gråtit ögonen ur sig. Pappan ringer Plikt- och prövningsverket och försöker muta chefen med en nyskriven dikt men vad hjälper det? Sonen ska göra lumpen.
Utöver sångerna, som fungerar som avbrott i dialogerna, infogas små sketchartade utdrag ur diverse filmer på krigstema. Ett stycke ur ”Rambo”, ett annat ur ”Forrest Gump”. Välvilligt tolkat är detta en illustration av hur man bäst tar sig igenom dagarna ute i krig. Man får sjunga låtar som alla kan, spela upp dumma klipp ur filmer som alla har sett, som distraktion och tidsfördriv.
Istället för detta spretiga angreppssätt hade pjäsen dock mått bättre av mer stringens. Här finns historier värda att utforska djupare, men manus stannar vid det anekdotiska. Det gäller tyvärr även skådespelarna, som är fladdriga och spelar över. Jag har sett majoriteten av dem göra bättre rollprestationer tidigare.
Det finns heller inget direkt ställningstagande – för eller emot allmän värnplikt, till exempel – men mot slutet anas ändå ett skifte. Det är nog inte så kul i flottan, trots allt. Och det går ju att hjälpa ukrainarna på andra vis.
”Jag vill inte vara kvar”, ropar den ene Revingekillen desperat och säger den sannaste sanningen den här kvällen.