Den senaste veckan har Sverige skakats av larm om röstfusk. Det är allvarliga uppgifter som lämnar en fadd smak i munnen. I epicentrum är Magdalena Anderssons tilltänkta stödparti Vänsterpartiet.
Allt började med att Dagens industris Lasse Wierup i måndags avslöjade att riksenheten mot korruption utreder olaglig valpåverkan i samband med riksdagsvalet i Dalarna. Polisen ska bland annat ha dokumenterat hur förkryssade valsedlar delats ut med V-politikern Mohamed Abdukardir Alis namn.
I torsdags publicerade Svenska Dagbladets ledarsida en artikel av Peter Wennblad med allvarliga vittnesmål från Stockholmsområdet Järva. Wennblad har genom att begära ut incidentrapporter och genom intervjuer med röstmottagare fått fram en lång lista på allvarliga händelser från valveckorna, bland annat förkryssade valsedlar som både har delats ut och placerats ut men också handgriplig påverkan som att väljare ska ha instruerats hur de ska rösta. Det ska framför allt ha handlat om Vänsterpartiets valsedlar.
Stockholms stad har valt att göra en polisanmälan efter publiceringen. De vill att uppgifterna bedöms och hanteras av rättsvårdande myndigheter. Det är en rimlig hantering – och polisen har inlett en förundersökning. Givet hur allvarliga och förtroendeskadliga uppgifterna är måste detta utredas ordentligt.
Tyvärr har vi sett en motsatt hantering från Vänsterpartiet. Partisekreteraren Maria Forsberg menar att publiceringen i SvD spelar på ”rasistiska idéer”. Hon påstår till och med att texten ”hotar demokratin”. Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg menar att det finns ”rasistiska undertoner” i rapporteringen (Aktuellt 24/9).
Sverige har genom åren haft svårt att diskutera problem och andra samhällsfenomen kopplat till den stora migrationen. Debattörer – ofta till vänster – har flyttat fokus från själva frågan till anklagelser om rasism.
Vi såg det i migrationsdebatten. 1997 skrev en rad S-märkta debattörer på DN Debatt med rubriken ”Moderaterna hjälper nynazisterna”, efter att förslag om striktare invandringspolitik presenterats. Både Liberalernas förslag om språkkrav för medborgarskap från 2002 och Moderaternas förslag om högre försörjningskrav vid anhöriginvandring från 2008 anklagades för att vara ”främlingsfientlig politik” av Morgan Johansson (S).
”Abdirahman visar med stor värdighet vad debatten egentligen handlar om.”
Vi såg det i debatten om hedersförtryck. Framförallt kvinnor med utländsk bakgrund larmade om våld, kontroll och mord i hederns namn – och dessa möttes återkommande med anklagelser om rasism. Ett exempel som Smedjans politiska redaktör Sakine Madon lyfter upp i sin nya bok, ”Sveket” (Fri Tanke) är när journalisten Alexandra Pascalidou våren 2002 under en debatt anordnad av Publicistklubben efter mordet på Fadime Şahindal påstod att det blivit ”legitimt att vara rasist”. Hon sade också att invandrartjejer som uttrycker sig rasistiskt kan få utmärkelser och offentliga medel.
Och vi såg det i debatten om klaner. För tolv år sedan skrev Per Brinkemo – som i flera år varit engagerad i en somalisk organisation i Rosengård – boken ”Mellan klan och stat” (Timbro) liksom senare uppföljaren ”Klanen” (Timbro). Han möttes av stenhårda anklagelser om rasism och recenserades bland annat i Aftonbladet med rubriken ”en rasistisk bok”. I stället för att ta budskapet på allvar skojades det från vänsterhåll att även Wallenbergfamiljen är en klan.
Att en viss grupp röstar likartat behöver i sig inte vara ett problem. Hans Bergström, tidigare chefredaktör på DN, påpekar med anledning av rapporterna från Borlänge att det inte är ovanligt eller nödvändigtvis olämpligt i en demokrati att en grupp av något slag, även etnisk, gärna röstar på en kandidat som anses företräda en. Det är dessutom mycket vanligt i många västerländska demokratier. Men han menar också att kollektivröstning under manlig ledning givetvis är något helt annat. Likaså att bussa väljare och dela ut förkryssade valsedlar.
Det här är tre exempel på när det politiska samtalet tagit skada. Människor som lyft problem – ofta med utsatta människors perspektiv – har mötts med förgörande anklagelser. Flera tog så illa vid att de försvann från det offentliga samtalet.
En röst som lyft ett helt annat perspektiv är Ahmed Abdirahman, vd för stiftelsen Järvaveckan Research. Han är en av många stolta svenskar med somalisk bakgrund. När han var med i Studio Ett i torsdags var budskapet att vi måste gå till botten med anklagelserna. I Sverige är det fria valet en grund för vår demokrati och varje röst ska läggas enskilt. Han påpekade också att partierna nu måste granska sig själva och säkerställa att de har koll på sina kandidater.
Men framför allt värnade han den svenska demokratins institutioner. Abdirahman visar med stor värdighet vad debatten egentligen handlar om: den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.