Lingvisterna kallar det för oxymoron, det där när man sätter ihop två självmotsägelser i ett ord eller en fras.
Fulsnygg, bitterljuv, Arsenalsympatisk.
Och dagen före matchen mot Polen kommer ett pressmeddelande från Svenska Fotbollförbundet. Alexander Isak lämnar landslagssamlingen på grund av en skada av lindrig karaktär.
Det är förstås inte lindrigt alls. Inte för landslaget, inte nu.
Hjalmar Ekdal åker också hem, vilket betyder att mittbacksuppsättningen gått från tunn till lövtunn inför landslagets mest matchintensiva höst någonsin. Det är illa. Men att Alexander Isak tvingas lämna in förändrar förutsättningarna för sättet Sverige spelar fotboll på.
Det är, på ren svenska, för jäkla illa.
Vart tar vi vägen nu, Mr Potter?
Alex Isak har glidit runt på den här samlingen, varit harmonisk och leende och cool. Han rusade rakt in i matchen mot Rumänien i fredags, visade fötter, fördelade spel, slog några passningar fel, men fler rätt, och var det mest konstanta hot Sverige hade. Och så gjorde han målet som kickstartade den här matchcykeln.
Sverige är ett lag med honom, nu får vi se vilken sorts lag Graham Potter limmar ihop utan honom.
Det har emellanåt sagts, emellanåt med fog, att han och Gyökeres inte alltid synkat hundraprocentigt – att det finns utveckling kvar i samarbetet – men alla med ögon och en halv hjärna förstår ju vilket letalt anfallspar det där är.
Isak är mjuk, Gyökeres stenhård. Isak flyter, Gyökeres dundrar fram. Isak smeker, Gyökeres skjuter med skalle och fot.
Att hantera en är svårt, att hålla båda instängda i 90 minuter är nära nog omöjligt.
Så vart tar vi vägen nu, Mr Potter?
Ingen kan ersätta Isak. Benjamin Nygren är väl det naturliga alternativet, mer av en (på italienska) mezzapunta, en släpande supportanfallare bakom en given spets. Där finns också Paulos Abrahams motor, Williot Swedbergs eller Patrik Wålemarks kantkvalitéer. Sebastian Nanasi går också att tänka sig i hålet bakom Gyökeres.
Men det är helt annorlunda, oavsett.
Han får bära laget
Sverige ska möta ett hackande Polen, på väg in i fotbollsdepression, och ett svårdefinierat Bosnien. Det vi kan konstatera här och nu är att Viktor Gyökeres just gått från viktig för landslaget till helt avgörande.
Han var inte hundraprocentig mot Rumänien, bara urnyttig och målskytt. Jag tror att matchen var nyttig för honom, 75 minuters krigande för en krigare som saknat striderna.
Nu är det han som bär det här laget, han som blir referenspunkten och styr anfallet. Det är en roll han tycker om, en roll som gjort honom till en av världens mest fruktade anfallare.
Alla vet hur det ser ut när han sänker ena axeln, tar emot en boll, älgar mot mål och avslutar.
Nu behöver han göra det utan kompband, utan solisten Alexander Isak.
Dejan Kulusevski sliter sig igenom intervallträningar utan boll, Alexander Isak åker hem till Liverpool.
Det är inte lindrigt. Men det är smällar som Sverige måste hantera.