Jag fyllde 68 häromveckan, men jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt annorlunda än när jag var 67. Eller 60 för den delen.
Omvärlden verkar emellertid ha bestämt sig för att jag gått in i en helt ny (avvecklings)fas i livet. Det har börjat landa olika seniorerbjudanden i mejlkorgen. Apoteket bjöd nyligen in mig till någon slags seniorfest med en rabattkupong på 15 procent.
Budskapet är väldigt tydligt: Nu ska du börja varva ned, Tommy! Själv tänker jag faktiskt tvärtom och håller på att starta en bank i stället.
När jag gör intervjuer är det numera snarare regel än undantag att jag får frågan varför jag, som är 68 år, har jobbat i finansbranschen i 35 år och gjort mina pengar, ändå fortsätter.
Jag är ganska trött på den frågan, blir till och med provocerad. Ingen frågar en 35-åring varför han eller hon fortfarande arbetar. Men efter en viss ålder verkar drivkraft plötsligt behöva förklaras. Vi börjar ifrågasätta människors motivation och kapacitet trots att de själva fortfarande presterar på hög nivå och inte alls känner sig färdiga.
I mitt fall är svaret dessutom enkelt. Jag har ärligt talat få fritidsintressen. Jag spelar inte golf och jag längtar inte efter att tillbringa halva året på någon strand. Jag jobbar och jag går till gymmet varje dag. Det är det bästa jag vet och jag känner mig pigg.
Eftersom jag fortfarande tycker att det är roligt att bygga bolag, träffa människor och sätta igång nya projekt vore det betydligt märkligare om jag slutade bara för att någon annan tycker att jag nått rätt ålder för det.
Så, vi är väldigt åldersfixerade i Sverige på ett dåligt sätt. Som om potential hör ungdomen till och erfarenhet är något man ska börja avveckla.
Företagarna kom nyligen med en rapport om ungt företagande som säger en hel del om hur svenskt näringsliv faktiskt ser ut. Bland företagsledare i svenska aktiebolag är medelåldern 52 år. Bara 10 procent är mellan 18 och 35 år, medan 12 procent är 67 år eller äldre. Det finns alltså fler företagsledare över pensionsåldern än unga företagsledare.
Det är ganska långt från bilden av den omhuldade 24-åringen i hoodie. Verkligheten är helt enkelt betydligt äldre än den stereotypa bilden av vem som bygger bolag.
Det finns mycket jag är bättre på nu än jag var vid 38. Jag har gjort fler misstag och känner därför igen problemen snabbare. Jag vet vilka konflikter som är värda att ta och vilka som är fullständigt meningslösa. Jag förstår också människor mycket bättre och framför allt har jag mindre behov av att bevisa något.
När människor med omfattande kunskap, erfarenhet och arbetsförmåga lämnar arbetslivet i förtid är det uppenbart att vi som samhälle tappar både viktig kompetens och produktivitet. Det är erfarenhetskapital och jag tycker att vi är ganska dåliga på att värdera det.
Själv brukar jag använda Warren Buffett som måttstock. Han är 27 år äldre än jag och tuffar på. Sett ur det perspektivet känner jag mig fortfarande ganska junior.
Det märkliga är inte att en 68-åring startar ett nytt bolag. Det märkliga är att så många verkar tycka att det är märkligt.
För övrigt anser jag att seniorrabatter är bra.