En stor mängd svenskar emigrerade till Estland för runt 800 år sedan, men den språkliga gemenskapen har blivit allt svagare. En ny avhandling undersöker märkliga fynd i estlandssvenskan – bland annat hur man böjer adjektiv, skriver Språktidningens Anders Svensson.
Exakt varifrån estlandssvenskarna kom vet ingen. Men under 1200- och 1300-talen emigrerade vågor av svensktalande för att bosätta sig på öar och längs den estländska kusten. Här utvecklades genom århundradena dialektala drag som saknade motsvarighet i svenskan i Sverige och Finland.
Mot slutet av andra världskriget tog sig omkring 7 000 estlandssvenskar till Sverige för att undkomma den sovjetiska ockupationen. Kvar i Estland blev ett tusental svensktalande utspridda över stora områden. Den språkliga gemenskapen blev med tiden allt svagare. I dag finns bara några få talare kvar.
Ida Västerdal – nybliven doktor i nordiska språk vid Göteborgs universitet – kartlägger i sin avhandling grammatiska drag i estlandssvenska mål. Det märkligaste fyndet är adjektivböjningen och en distinktion som emigranterna inte hade med sig utan som växte fram på plats.
I standardsvenska heter det en stor bok och boken är stor. Formen stor är alltså densamma oavsett om adjektivet står attributivt (före huvudordet bok) eller predikativt (när det står fritt). Men i Nuckömålet heter det mä än storan båt (”med en stor båt”) attributivt i maskulinum singular men han var änt storor (”den var inte stor”) predikativt. Formerna växlar därmed på ett sätt som inte sker i standardsvenska. I andra estlandssvenska dialekter finns samma typ av växling men med andra ändelsemönster.
Flyttlassen till Estland gick ungefär samtidigt som svenskan genomgick det språkforskaren Lars-Olof Delsing kallar den lilla katastrofen. I början av 1300-talet började svenskans kasussystem vittra sönder när kasusändelserna tappade sin grammatiska funktion. Systemet kollapsade fullständigt omkring 1450 – ett skeende han kallar den stora katastrofen.
Ida Västerdals teori är att estlandssvenskarna i det språkliga bagaget hade med sig resterna av detta utdöende system. I estlandssvenska mål fick ändelserna en ny funktion och användes i stället för att markera adjektivets plats i meningen. Hon beskriver det som en språklig motsvarighet till evolutionsbiologins exaptation – när något som ursprungligen hade en given funktion genom evolutionen får en helt annan användning. Ett klassiskt exempel är dinosauriernas fjädrar som först gav värme men i ett senare skede gjorde att vissa arter utvecklade flygförmåga. Eftersom estlandssvenskarna länge hade ytterst begränsad kontakt med den svenska som talades i Sverige kunde det här systemet uppstå och frodas – utan att påverkas av att standardsvenskan gick en annan väg.
Frågor om språket
Skrivsätt som är artigt mot bäraren
Upptäckte nyss till min förskräckelse att skrivreglerna kring företagsnamn i brödtext har ändrats: från Bengtssons bygg till Bengtssons Bygg (förutsatt att firman skriver så om sig själv), stämmer det?
Linda
Svar: Jag vet inte riktigt vad du menar med att skrivreglerna har ändrats – det har de inte. (Åtminstone var det samma rekommendation i förra utgåvan av ”Svenska skrivregler” från 2008.) Huvudregeln är visserligen att endast det första ordet i ett namn med flera ord får stor bokstav. Men i just namnsammanhang brukar man skriva namn på företag och organisationer enligt deras egen praxis. Det är mer en fråga om artighet gentemot namnbäraren. Därför skriver man Bengtssons Bygg om firman nu heter så – men hade de frågat oss innan de valt namn så hade vi rekommenderat litet b på bygg.
Däremot avråder vi från så kallade logotypskrivningar som till exempel MatXtra.
Gabriella Sandström
Najsig blir lättare att komparera
Jag har en fråga om ordet najs. Jag har sett formen najsigare och undrar om det finns någon regel för komparation av lånord som är adjektiv?
Lelaina
Svar: Adjektivet najs används mest i talspråk, och därför ser man det sällan skrivet, och ännu mer sällan komparerat i skrift. Logiskt vore antingen najs, najsare, najsast eller najs, mer najs, mest najs. Men jag tror aldrig jag hört någon säga så.
I vardagligt tal kan man däremot höra najsigare, och ibland även grundformen najsig, särskilt i böjd form: najsigt eller najsiga. Detta beror förmodligen på att de mer regelbundna böjningarna av najs känns underliga: najst eller najsa förekommer i princip aldrig.
Ändelsen -ig är vanlig för adjektiv på svenska, och därför lägger man till den även här. När jag googlar hittar jag till exempel spellistor med najsig musik och recept med najsig plockmat. Genom att bilda adjektivet najsig blir ordet lätt att böja regelbundet och att komparera.
Ingrid Olsson
Veckans språkfrågor publiceras i samarbete med Språktidningen och Språkrådet. Har du också en språkfråga? Hitta svaret i Språkrådets frågelåda: frageladan.isof.se