Hundratals köar för gratis frukost: ”Folk har inte råd”
Publicerad 07.18
Kön blir bara längre och längre.
Vissa dagar mättar gratisfrukosten i kyrkan hundratals magar.
– Jag älskar det, säger Linus, 59.
Skeden hinner knappt lämna munnen innan den sveper upp ny gröt från tallriken.
Det är Micke, 59, som håller i den. Han skakar lätt på handen, ärrad från ett hårt liv.
Hans enda bror dog på tok för tidigt. Senare höll en hjärntumör på att kosta honom själv livet, också på tok för tidigt.
Han klarade sig med en hårsmån, men på andra sidan väntade ett samhälle han inte fick plats i. För att ta sig igenom dagarna tog han hjälp av knarket.
Är du påverkad nu?
– Nej, nej, nej. Jag är bara hungrig.
Hur mycket pengar han har vet han inte, finanserna sköts av en god man. Men han vet att det inte räcker för att mätta honom.
”Mår egentligen skit”
Några bord bort sitter Matilda Hämeenoja, 34. Hon har rest i en timme och fyrtio minuter för att äta frukost den här tisdagen i slutet av april.
– Det här är ett av mina guldkorn i vardagen. Det här och min familj.
Det är hennes metod att fly den stressiga vardagen. Fly sina diagnoser och sin funktionsnedsättning.
– Man ska ju inte tänka på vissa saker, men jag gör det ändå. Jag brukar säga att jag mår okej, men då mår jag egentligen skit.
Händer det någon gång att du mår bra?
– Ja, men ibland kan det vara så här... bara skit.
Men just det här sammanhanget, att träffa andra i Västerorts kyrka i Vällingby, bli bjuden på frukost och glömma allting utanför för några timmar, gör henne glad.
– Jag var här förra torsdagen och innan dess hade jag mått dåligt jättelänge. Och så kommer jag hit och bara… blir gladare.
70 personer på plats
Micke och Matilda är långt ifrån ensamma i lokalen. På dagens träff har 70 personer samlats, utöver kyrkans och föreningen Ny gemenskaps personal och volontärer.
De är här varje vardag och dukar upp gratis frukost till behövande eller den som vill ha sällskap. På fredagar delas gratis matkassar ut.
Kön hit blir bara längre och längre, upplever Moise Besokadap, 51, som jobbar för Ny gemenskap.
– Jag ser nya människor hela tiden. Bara i dag var det tio nya personer här.
Vad tror du det beror på?
– Folk har helt enkelt inte råd. Folk förlorar sina jobb, sina boenden. De klarar inte av det längre, särskilt när priserna har gått upp.
– Det är inte lätt alltså, säger Moise Besokadap.
Hemlösa, fattigpensionärer och ensamma
Skaran som kommer hit är ofta brokig. Vissa är hemlösa, narkomaner eller fattigpensionärer. Andra är ensamma. Somliga är troende, andra inte.
– Men alla är välkomna, säger Lisa Plantin, 53, som är pastor på Västerortskyrkan.
Slamret i kyrkans matsal avbryts tvärt av Moise Besokadaps röst.
Han vill stämma av intresset för att åka go-cart, tillsammans hela gänget. Eller skydiving, för den som vill det.
– Vi hade en 80-åring här förra veckan som ville testa det, säger han.
Några veckor senare följer Aftonbladet med samma gäng igen... till Skansenakvariet. Go-cartkörningen och skydivingen blev inställda till förmån en mer stillsam aktivitet.
Leif Gerhard Larsson, 77, är en av de drygt 20 personerna som följt med till kungliga Djurgården här soliga torsdagen i maj.
– Jag vill att alla djur ska komma överens, att de ska vara snälla mot varandra. Men det är svårt, inte minst när man ser hur människor beter sig. Starta krig är principen, säger han mellan lemurbeskådningen och ormklappningen.
Skadedrabbad: Under att jag lever
Att han själv lever är ”nästan ett under”.
– Ja, det ser du själv.
Att han varit olycksdrabbad syns på kryckan han håller i vänsterhanden. Förmodligen var det gången han blev påkörd av en buss som satt djupast spår.
Eller mer i närtid, när han ramlade och slog i ansiktet. ”Pang, ner i marken”. Nästan på dagen ett år senare – samma sak. Då rök en tand.
– Tredje grejen, den tolfte januari i år. Då gled jag på en tuva. Rätt över vristen. Ding, sa det.
En bit bort står Linus Pettersson, 59. Han fick reda på Skansenutflykten tidigare på morgonen, när han sin vana trogen var i Västerorts kyrka för att äta frukost.
”Älskar det”
Det är ekonomin som tagit honom dit, men främst gemenskapen som drar. Att få träffa sina vänner, prata av sig och ”hålla sin adhd i schack”.
– Det händer någonting hela tiden, jag älskar det. Jag går mycket på hockey och fotboll också. Det är mina kompisar det. Det får mig lugn i några månader. Vissa sitter bara hemma, men jag går på en hockey- och fotbollsmatch. Det är mitt liv.
Moise Besokadap, sällskapets spindel i nätet, säger att han aldrig har tråkigt på jobbet. Varken på frukosten eller med en orm runt halsen jämte Skansen-Jonas.
– Det är aldrig tråkigt och aldrig jobbigt. När jag kommer hem mår jag bra för att ha gjort något för andra.