Mattias Oscarsson är filmredaktör och medarbetare på kulturredaktionen.
År 2015 väckte fallet med rumänen Marius och norskan Ruth Bodnariu uppståndelse. Paret, som bodde i Norge och var pingstvänner, fick sina fem barn omhändertagna av Barnevernet – den norska barn- och familjeskyddstjänsten – efter att en lärare slagit larm om att ett av deras barn hade blåmärken. Föräldrarna tog strid, och kristna kampanjade för dem i sociala medier och demonstrerade utanför rättegångssalen. I slutändan kunde man inte bevisa att någon aga hade ägt rum.
Guldpalmenvinnaren ”Fjord” – med norskan Renate Reinsve (”Sentimental value”) och den amerikansk-rumänska Hollywoodstjärnan Sebastian Stan (”Captain America”) är baserad på den verkliga händelsen, även om namn och detaljer har ändrats. Det är en film om globaliseringens oundvikliga kulturkrockar, hur konservativa och religiösa värderingar tappar kraft, och spjärnar emot, i ett sekulariserat västeuropeiskt land.
När jag tillsammans med en grupp journalister träffar den rumänska regissören Cristian Mungiu under Cannesfestivalen i maj, säger han att historien kunde ha utspelat sig på många andra ställen, och att han har tagit inspiration även från fall med kinesiska, indiska och afrikanska familjer i Europa. Även fallen med muslimska invandrare i Sverige som förlorat vårdnaden, och kampanjat mot svenska myndigheter, dyker upp under intervjun.
– Jag tror inte att den typ av religion man utövar påverkar saker och ting så mycket. Idén med filmen är snarare – hur ska man hantera människor som har så annorlunda åsikter än åsikterna i det land där de har valt att bo? Globaliseringen är en ny ekonomisk demokrati som tillåter människor att flytta var de vill. Men de kommer med ett bagage av åsikter, säger regissören.
– Hur löser man det? För å ena sidan vill man förstås att de ska respektera det man anser vara normerna i dessa länder, men samtidigt är en av normerna i dessa länder att tillåta dem friheten att vara annorlunda. Det är lättare att hävda att man är tolerant och inkluderande än att verkligen vara det. Och ju mer folk blir radikaliserade kring sin ståndpunkt, desto mer komplicerat blir det att samexistera med de andra.
Intervjun sker några dagar innan det står klart att ”Fjord” vinner Guldpalmen, utdelad av en jury ledd av den sydkoreanska regissören Park Chan-wook och med jurymedlemmar som Stellan Skarsgård och Demi Moore.
Cristian Mungiu blev därmed en del av den exklusiva skara som vunnit världens finaste festivalpris två gånger, tillsammans med bland andra Francis Ford Coppola, Ken Loach, Michael Haneke och Ruben Östlund. Förra gången Mungiu vann var 2007 med ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” som har fått status som modern klassiker och handlar om en ung kvinna som ser sig nödgad att genomföra en illegal abort. Filmen utspelar sig i Rumänien 1987 och handlar precis som ”Fjord” om hur individer far illa i ett stelbent system och tvingas till kompromisser som går emot deras principer. Detta tema återkommer Mungiu även till i filmer som ”Bortom bergen” (2012), om en nunna på ett ortodoxt kloster, och ”Prövningen” (2016), som skildrar korruptionen i Rumänien efter kommunisttiden.
Man kan tycka att det finns en viss skillnad mellan att kritisera säg kommunistregimen Rumänien och den demokratiska välfärdsstaten Norge.
Men regissören, född 1968 och uppvuxen i ett repressivt kommunistiskt land, har ett annat perspektiv.
– I Rumänien fick man inte ha några personliga övertygelser utöver de officiella. Och vi var väldigt, väldigt glada när det förändrades. Och när det förändrades, så trodde jag att det var en självklarhet att vi skulle leva i en väldigt liberal och fri värld där vi alltid kunde säga vad vi tycker högt. Men det finns en ny typ av censur, ett slags självcensur, där det för många finns en klyfta mellan vad de tycker och vad de vågar säga. Och att man känner att man blir straffad om man har andra åsikter än de som har blivit normen. Och jag undrar vad lösningen på detta är, för jag vill inte återvända till ett samhälle där det bara finns en officiell sanning som ”fyra ben bra, två ben dåliga” [ett citat från George Orwells antisovjetiska, satiriska bok ”Djurfarmen”]
Mungius filmer har aldrig några enkla svar på problematiken. Denna ambivalens gör att hans filmer ibland både kritiserats och utnyttjats av helt olika ideologiska läger. Något han är helt beredd på även med ”Fjord”.
– ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar” sågs som propaganda antingen för, eller emot, abort. ”Bortom bergen” sågs som en film som kritiserade religion, och det slutade med att de visade filmen i ortodoxa kloster. ”Fjord” kommer säkert tolkas som att jag är en förkämpe för konservativa åsikter. Åsikter som jag inte delar. Men samtidigt tror jag att det är värt att ta risken, för jag vill analysera vad som händer när konservativa människor blir minoriteten i ett progressivt land.
Mungius strama, registrerande filmstil nästan helt utan närbilder och filmmusik gör att vi får ett ambivalent förhållande till huvudpersonerna. Så även i ”Fjord”, där vi förstår logiken i föräldrarnas agerande, utan att vi för den skull måste hålla med dem. Filmen är baserad på omfattande research av fallet Bodnariu, och liknande fall.
– Jag tror inte att det finns en enda sanning. Det finns alltid olika sätt att se på en sak. Och jag tar inte ställning. Helt objektiv kan man inte vara som regissör, men på berättelsenivån levererar jag motståndarsidornas argument. Och på stilnivån favoriserar jag inte någon karaktär, och har väldigt långa, neutrala tagningar där varje ögonblick räknas lika mycket som de andra. Jag undviker att manipulera med musik och klippning. Jag ger åskådaren friheten, men också ansvaret att göra sitt eget val.
Mungiu vill med sina filmer få igång en dialog mellan grupper som står långt ifrån varandra.
– Är du övertygad om att du har rätt och att det inte finns något att ändra, kommer det bara att leda dig till den återvändsgränd där vi befinner oss idag – med polariserade samhällen där folk hatar varandra för att de har så olika övertygelser. Vart ska vi ta vägen om vi inte hittar ett sätt att tolerera den som tänker annorlunda? Så jag tycker att vi alla borde börja med att tvivla. För den som tvivlar är den smartare. Annars kommer vi inte att hitta en gemensam grund.
”Fjord” är den första filmen som rumänen gör utanför sitt hemland. Han upplevde själv en kulturkrock i sitt möte med det norska samhället.
– Norge är ett underbart land, men det är väldigt dyrt. Människorna är välbärgade och de arbetar bara åtta timmar om dagen, även inom film. Jag har aldrig sett något liknande tidigare. Jag kommer från ett land där budgetarna för film är väldigt små. Om du lyckas få en budget för en film arbetar du så länge det finns dagsljus.
”Fjord” har biopremiär den 2 oktober.
Inbäddat innehåll