Alexander Karims sommar är på många sett det klassiska skådispratet: en uppväxtskildring hur han hela livet iklätt sig olika roller – men vem är han egentligen?
En person som bränner av två Gun's and roses-låtar första halvtimmen och det säger väl allt.
Bland putslustigheterna finns ett fåtal guldkorn (att han döpte sitt hiphopalias till AK-47 för att han ”ratatata:ade” mirofonen är rätt kul), men greppet att vara rolig på sin egen bekostnad tar över.
När han beskriver hur han tappar sig själv i jakten på skådisdrömmen tror jag för ett ögonblick att det ska bränna till. Men så gör han comeback som ”Alexander” i stället för ”Alex” (jaha?) och när Bon Jovi dundrar i gång vrider jag mig av cringe.
När han sen drar fram guran och kör den egenskrivna kärleksballaden ”Malin”, som handlar om hans fru och innehåller meningar om hur de gör ena sonen på ett hotell och framtidsutsikten att han ”måste ha Viagra för att få den att stå” stänger jag av.
När 60 minuter skojats bort blir det tajt att hitta nerven – även med anekdoter om papparollen och saknaden efter en förlorad vän.