Prinsessan Dianas hämndklänning ska auktioneras ut i slutet av året, meddelade auktionsfirman Sothebys i dagarna. För de läsare som är för unga eller inte minns: klänningen hon bar på en brittisk välgörenhetsgala i juni 1994, samma dag som en dokumentär om prins Charles sändes – där den blivande ex-maken erkände sin otrohetsaffär med Camilla Parker Bowles.
Ett svart, axellöst fodral med kort släp i chiffong; en ”fuck you dress”, som modejournalisterna förtjust konstaterade.
Hoppet från detta till Moderaterna post-riksdagsvalet är stort, det måste medges, och kanske läser jag in för mycket i några enskilda meningar. Men nog märks en fuck you-vibb också när övergångsregeringschef Ulf Kristersson (M) intervjuas i Dagens industri (23/9), och slår fast att Tidöprojektet var ”alldeles entydigt ett projekt för förra mandatperioden”, att ”nu börjar man om, men med goda erfarenheter”.
Nu vänder vi blad och går vidare, för att citera en annan kunglighet med kvinnotrubbel.
I nyss utkomna L'amour toujours, Svenska Dagbladets journalistpar Maggie Strömberg och Torbjörn Nilssons bok om Tidösamarbetet, citeras Ulf Kristersson när denne viftade bort att vårens usla opinionssiffror kunde bero på de bortlovade ministerposterna till Sverigedemokraterna. Det var ”helt självklart” att SD inte skulle acceptera att fortsätta vara ett stödparti, slog statsministern fast.
I boken invänder Strömberg och Nilsson:
”Helt självklart? För de ministrar och tjänstemän som i fyra år umgåtts med sverigedemokrater dagligen hade Tidö växt till något mer än ett resonemangsäktenskap. Men för svenska folket? Väljarna efterfrågade kanske inte l’amour toujours, kärlek för alltid.”
Nej, de gjorde ju inte det.
I mätningarna veckorna före valet låg M riktigt uselt till. ”Bo Lundgren-nivåer”, talades det om, det trauma som vi som jobbade för partiet i valet 2002 fortfarande ryser vid tanken på; det valresultat vi kan rabbla i sömnen. 15,3 procent – ett tapp på sju procentenheter.
Och gissningsvis började knivar slipas även nu, 24 år senare. Det som tycktes fungera där i slutspurten var ju att hålla statsminister Ulf Kristersson borta från kamerorna, och ställa justitieminister Gunnar Strömmer framför dem.
”Den enda moderaten folk tycker om”, som Centerns Niels Paarup-Petersen sade i migrationsdebatten i SVT:s Agenda, medan Expressens Viktor Barth-Kron gjorde en liknande notering:
”Rollen som allmänpolitisk talesperson för Moderaterna har Kristersson lagom till valspurten i stort sett outsourcat till den jovialiske batongfarbrorn Strömmer. Sannolikt inte bara på grund av statsministerämbetets arbetsbelastning.”
Nä, utan för att partiet visste att många väljare bestämmer sig i slutspurten – var tredje av de moderata väljarna, skulle det visa sig. Då gäller det att satsa på bästa kort. Och så har ett inte oansenligt antal bekanta efter valet också inskärpt just detta till mig: att de inte ansåg sig ha röstat på Kristersson eller för den delen på Moderaterna, utan ”på Gunnar”.
Så vad händer nu?
Jämfört med valet 2022 har Moderaterna visserligen ökat, men bara med 0,75 procentenheter – drygt 100 000 väljare – och anledningen till att partiet är näst störst igen stavas Sverigedemokraternas ras. Inte M:s framgång.
Men problemet med att vara underskattad är att även ett status quo kommer att ses som en vinst. Vilket i sin tur kan leda till att de slipade knivarna läggs tillbaka i fodralen, och att – i Moderaternas fall – partiledaren sitter kvar och politiken förblir densamma.
Det vore synd.
I sitt veckobrev skriver Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag, klokt att Moderaterna nu borde ”dra rätt slutsatser av den procentuellt blygsamma men symboliskt tunga framgången”:
Att det lönade sig att plocka fram optimistiska budskap i valrörelsen, att ”väljare belönade de partier som gjort en moderat förflyttning i synen på invandring, men tvekade inför det parti som utlovar ännu hårdare tag” och att väljarna känner igen M när partiet pratar om tillväxt, framtidstro, skatter och företag.
Fast den här läxan kommer, till skillnad från vad Johansson Heinö verkar mena, inte att kunna göras om samma människor som lovade ministerposter till SD, som accepterade fyra år av förnedring och underdånighet i artighetsklausulens namn, fortsätter att leda partiet.
Det behövs nytt syre, nya idéer om vad partiet ska ägna sina (eventuellt) fyra år i opposition åt. Och framför allt krävs ärlig självrannsakan.
Enligt mina källor i partiet kommer ungdomsförbundet, Muf, att spela en viktig roll i arbetet med Moderaternas eftervalsanalys. Det är bra – om de inblandade, inte minst den som efterträder avgående Douglas Thor som ordförande, klarar av att ställa krav och sätta hårt mot hårt. Förklara att de har stöd från förstagångsväljarna där mer än var fjärde röstade på Moderaterna, som blev största parti i denna väljargrupp. Liksom i skolvalet, där M nådde hela 32,71 procent.
Vad är det dessa unga, de som kan bli början till en ny och större väljarbas, önskar av partiet? Att dra rätt slutsatser där kommer att avgöra om Moderaterna stannar under 20 procent eller på riktigt kan utmana ett allt svagare Socialdemokraterna igen. Som med de nya moderater som följde efter 2002, då när behovet av förnyelse inte kunde gömmas bakom en mycket knapp vinst.
Veckans tips
Punktering: av Alexander Ernstbergers ego
”Ekonomijournalisten Carolina Neurath Bengtsson inte bara fullständigt monterar ner Ernstbergers självbild – hon skruvar totalt isär honom. Bit för bit. Det är ett imponerande stycke journalistik”, skriver DN:s Johan Croneman om SVT:s Uppdrag granskning: Money man. Bara att hålla med – fem postryttare av fem. (Ute nu på SVT play)
Nördfest: L'amour toujours
Att svenska EU-ordförandeskapets Spotifyspellista höll på att stjälpa hela Tidö? Det är sådant man får veta i Maggie Strömbergs och Torbjörn Nilssons underbart skvallriga bok. (Albert Bonniers förlag)