Niklas Thenstedt zoomade in på kvinnans hårbotten och kisade. Tveksamt.
I surrogatklinikens katalog fanns 265 anonyma äggdonatorer, var och en försedd med en fyrsiffrig kod. Niklas satt hemma vid köksbordet i Örebro och skrollade genom ansikten och kroppar.
Han hade längtat efter barn i nästan 20 år. Nu skulle han hitta kvinnan som kunde göra familjelivet möjligt.
Tre kriterier:
Varm blick.
Fylliga läppar.
Över 160 centimeter lång.
Det där sista var mest för att kompensera sin egen, något blygsamma, längd.
Äggceller från en ”premium-donator” – kvinnor med erfarenhet av modelluppdrag – kostade 20 000 kronor extra.
Ett par veckor senare skickade Niklas in en lista till surrogatförmedlaren Tammuz i Stockholm.
Om allt bara gick vägen skulle han snart bli pappa.
Tankarna kom först efteråt:
Vem var kvinnan i Colombia, hon som skulle bli barnets genetiska mamma?
Och varför hade hon donerat sina ägg?
Efter avslöjanden om brott och oegentligheter har den internationella adoptionsförmedlingen till Sverige i det närmaste försvunnit. En ny marknad har tagit vid. Den som har råd att betala kan fortfarande få barn i fattigare länder i Latinamerika, Afrika och Östeuropa.
På surrogatkliniker runt om i världen uppfyller unga kvinnor barnlösas dröm om en egen familj.
I centrum för debatten om surrogatmödraskap står ofta kvinnorna som föder barn åt andra. Medicinska risker, pengar, påtryckningar. Och föräldrarna, som betalat hundratusentals kronor för att få ett barn.
Få har frågat sig var äggen kommer ifrån.
Donerade äggceller kan i det närmaste beskrivas som praxis i dagens surrogatarrangemang. Att kapa alla genetiska band mellan den födande kvinnan och bebisen kan förenkla både känslor och juridik. Dessutom öppnar donerade ägg för möjligheten att matcha barnets utseende efter föräldrarnas önskemål.
I dag bär äggdonatorerna upp en global miljardindustri.
Surrogatkliniken Celagem ligger i den colombianska huvudstaden Bogotás norra kvarter och erbjuder en paketlösning för barnlösa: donerade ägg, kvinnor som kan föda barn, juridisk rådgivning och mödravård. Mottagningen är välrenommerad, ”the place to be”, för den som vill få barn med surrogat i Colombia, enligt svenska branschanställda DN har pratat med.
Från kryotankarna på åttonde våningen kommer mellan 80 och 100 barn till världen varje år.
– Vi har flera svenskar i processer hos oss just nu, säger doktor Laura Natalia Buendia.
Företagets internationella koordinator skrider fram i korridorerna, genom laboratoriet, och lyfter på locket till en vit behållare.
– Här! Färdiga embryon.
Inom svensk sjukvård är surrogatarrangemang inte tillåtna. I Colombia har marknaden vuxit fram ur ett rättsligt vakuum som inte tar ställning i frågan. Det är, i praktiken, fritt fram för kommersiella företag att bedriva surrogatverksamhet i landet.
På surrogatförmedlingarnas hemsidor beskrivs äggdonatorerna som ”vackra”, ”unga” och ”noggrant medicinskt testade”.
Deras identiteter skyddas av sekretess.
Inte ens de svenska barn som blir till här kan få reda på vem som är deras genetiska mamma.
– Det är så lagen fungerar, säger Laura Natalia Buendia.
Hon berättar att kvinnorna som donerar ägg till kliniken drivs av en stark vilja att hjälpa andra att bli föräldrar.
– De har stor kunskap om samhället och förståelse för att samkönade par och andra inte kan få barn på egen hand.
Donatorerna får en ekonomisk ersättning som baseras på äggens utseende och mognad. Laura Natalia Buendia säger sig inte veta hur mycket pengar det handlar om.
Hon byter fokus.
– Kvinnorna som kommer till oss har en stark altruistisk och emotionell inställning till att donera ägg. De är i huvudsak unga studenter från universitetet eller andra utbildningar, säger hon.
DN kan nu avslöja en annan verklighet, dold bakom surrogatklinikernas sekretess.
Kvinnor som donerar ägg, säljer också sex online.
Det har fram till nu varit helt okänt för lagstiftare, forskare, myndigheter, debattörer och blivande föräldrar, som Niklas Thenstedt i Örebro.
Via källor har DN fått tillgång till profilbilder på anonyma äggdonatorer. De har erbjudits kunderna hos flera stora kliniker under 2025 och 2026 – bland dem Celagem.
Genom att matcha porträtten i ai-baserade verktyg som analyserar och jämför ansikten med bilder från hundratusentals sajter, bloggar och forum framkommer en tydlig koppling till livesexindustrin.
Av 214 äggdonatorer har DN identifierat 61 kvinnor som säljer, eller har sålt, sexuella handlingar på några av de största livesexsajterna; Stripchat, Chaturbate, Livejasmin, Kutanka. Flera är också aktiva på Onlyfans och olika porrsajter.
Kvinnorna gör inget olagligt. Men surrogatföretagets beskrivning av äggdonatorer som en grupp studenter som vill hjälpa barnlösa av altruistiska skäl stämmer inte.
Ekonomisk nöd är det främsta skälet till varför kvinnor i Colombia livesänder sex mot betalning, visar en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch.
På sajterna sänder kvinnorna live när de onanerar eller utför andra sexuella handlingar på sig själva eller andra personer. Målet är att locka in kunderna i privata digitala rum. Där kan användarna regissera vad kvinnorna ska göra, mot betalning. Ofta gäller principen: Ju grövre handlingar, desto högre priser.
En äggdonator presenteras av surrogatkliniken som en universitetsstudent som vill hjälpa barnlösa att ”uppfylla drömmen om en egen familj”. På sitt livesexkonto tar samma kvinna motsvarande 267 kronor för att visa sin analöppning, 88 kronor för att tillfredsställa sig själv med en dildo, och 19 kronor för att slicka på sina tår framför kameran.
Ingen av de äggdonatorer som DN har identifierat använder sitt riktiga namn på sexsajterna.
Vi får tag på en man som spelat in sexvideor med en av äggdonatorerna. Han vill ha pengar bara för att förmedla kontakt till kvinnan.
Men genom dataläckor från sexsajter och konton i sociala medier kan vi nå flera kvinnor som bekräftar att de har, eller ska, donera ägg.
Ingen vill låta sig intervjuas.
Tills Valentina svarar.
När Valentina satte upp sitt svarta hår i två tofsar snett bakom öronen såg hon ännu yngre ut än sina 19 år. Hon kallade sig för Camila och förställde rösten. Ju ljusare hon lät, desto mer flickaktig framstod hon. Kunderna brukade behandla henne lite mer varsamt om de kunde ”se henne som ett barn”, berättar hon.
Valentina bär en kort rosa jacka under en blå ryggsäck när hon möter oss högt upp i en av Bogotás centrala skrapor. Vi ser dimman sjunka ner över bergen, mot folklivet på gatan. Hon snurrar en tom kaffekopp i handen. Det är nervöst, säger hon.
– Jag har aldrig pratat med någon om allt det här förut.
Varje dag, i nästan elva månader, gick hon och hennes dåvarande pojkvän hem från skolan och hade sex framför en webbkamera. Det var hans idé, säger hon.
– Hans mamma livesände själv från rummet intill.
Kunderna bestämde vilka ställningar paret skulle ha sex i; vad de skulle göra, hur de skulle låta, vad de skulle ha på sig.
En del ville bara prata. Andra hade ”helt sjuka grejer” för sig, berättar Valentina.
– Jag gjorde inte allt de bad om. Jag sa nej till spott och andra saker som jag inte ville.
Valentina har vuxit upp i ett av Bogotás fattigaste områden. Livesexsändningarna gav henne för första gången en egen inkomst. 30 kronor en dålig kväll. 5 000, om paret träffade rätt kund.
– Det kändes som att jag ägde min kropp, att jag fattade ett fritt och självständigt beslut över vad jag ville göra med den. I alla fall intalade jag mig det, till en början.
Att Colombia står i centrum för den expanderande livesexindustrin är ingen slump. Här finns alla förutsättningar: Fattigdom, arbetslöshet, god internetuppkoppling och en tillåtande lagstiftning.
Många livesänder hemifrån. Andra i fönsterlösa lägenheter och källarvåningar.
– Webcam är så vanligt i dag att det knappt är stigmatiserat att arbeta som modell här längre, säger Geral, föreståndare för en av Bogotás livesexstudior.
Hon lotsar oss genom en låst järngrind, ner i källaren.
Studion påminner om ett hostel: Små, kala rum, betongväggar och tvättbara madrassöverdrag. Neonlila lampor lyser upp väggarna. I några sängar ligger gosedjur, bredvid rougeborstar och vattenflaskor. Vad som först ser ut som en reception, är i själva verket ett kontrollrum där livesändningarna visas i realtid.
– Vi ser allt som pågår i alla rum och chattar. Av säkerhetsskäl, säger Geral.
Vid ett plastbord i källarens innersta hörn är tonen rå. Fem kvinnor har paus mellan livesändningarna. De skrattar högt åt skruvade beställningar och knepiga kunder. Men när de utländska beställarnas fantasier om barn kommer på tal spricker stämningen.
De berättar om kunder som vill att kvinnorna ska klä sig som små barn, eller att de ska ta med sina egna barn in i studion. En man med nedsläckt webbkamera avslöjade att han sett livesändningen tillsammans med sitt barn.
– Han sa att jag hade hjälpt honom att uppfylla sina fantasier. Då mådde jag så illa, säger en av kvinnorna.
I ett vanligt upplägg tar plattformarna 50 procent av webcam-modellens intäkter. Studioägaren och kvinnan från dela på resten.
– Det är inte jättemycket som blir över, men det här är ett sätt att försörja sig och sin familj, säger Geral.
Till slut stod Valentina inte ut längre.
– Branschen säljer in feministiska budskap om att vi kvinnor är fria och kan göra vad vi vill med våra kroppar, säger hon.
Egentligen, resonerar Valentina, gick hela upplägget ut på att de skulle göra vad män önskade.
– Det vi ägnade oss åt var att uppfylla fantasierna åt massa sjuka gubbar. Jag var tvungen att lägga av.
Två år senare mötte Valentina en ny, växande bransch som också lovade snabba pengar, i utbyte mot hennes kropp.
En Facebookannons från en av Bogotás välrenommerade surrogatkliniker erbjöd henne att uppfylla barnlösa familjers drömmar – och en extra ekonomisk bonus om allt föll väl ut.
Köpare till Valentinas äggceller fanns i Sverige, och över hela världen.
Hur många svenska barn som föds genom surrogatarrangemang utomlands vet varken Skatteverket eller någon annan myndighet. Ingen räknar. Och ingen har heller fått i uppdrag att föra statistik. Uppskattningsvis, menar experter och intresseföreningar, handlar det om mellan 100 och 200 barn varje år.
Precis som alla andra svenskar har barnen rätt att känna till sitt ursprung, och vilka som är deras föräldrar. Det slås fast i svensk lagstiftning, och i FN:s barnkonvention.
Men för barnen som föds genom surrogatarrangemang i Colombia, och andra stora surrogatländer, får den rättigheten stå tillbaka. Den genetiska mammans identitet förblir en hemlighet.
– Det finns ingen utmejslad lag som hanterar de här barnen när de kommer till Sverige. Men svensk rätt utgår från att den födande kvinnan är barnets mamma. Att äggdonatorns identitet är skyddad i andra länder är inget vi i Sverige kan påverka eller förändra, säger juristen Emma Dahlén, som har biträtt över 200 par och barn i juridiska processer kring surrogatmödraskap.
Snart dominerade surrogatklinikernas annonser Valentinas digitala flöden.
Hon var 21 år, pank och arbetslös.
– Först skrollade jag bara förbi. Men sen blev jag ändå nyfiken och tänkte: varför inte? Det kändes som en minimal insats, och lätta pengar som jag verkligen behövde.
Surrogatkliniken behövde en ultraljudsundersökning, blodprover och dna. Valentina fick fylla i ett formulär med uppgifter om sin, och sina föräldrars, bakgrund.
När mensen kom tryckte hon in den första hormonsprutan i magen. Hon filmade injektionerna med sin telefon, och skickade in till kliniken på exakta klockslag. Ett avsteg kunde leda till avdrag på den ekonomiska kompensationen.
Tio dagar senare var äggblåsorna mogna.
En tidig morgon tog Valentina en av Bogotás röda stadsbussar till andra sidan stan. Varje gång bussen krängde i en kant, eller en asfaltsgrop högg det till i magen. Hon kände sig tung och svullen.
Efter operationen vaknade hon med en tanke: Det är inte värt pengarna.
– Jag ville tänka att jag hade gjort något fint som hjälpte andra människor att få barn, säger Valentina.
– Men, egentligen var det väl bara en illusion. Det jag gjorde var att bidra till en extremt lönsam affärsverksamhet. Precis som livesexsajterna.
Efteråt fick Valentina ett intyg av kliniken, 15 ägg av god kvalitet. Och ett kvitto: Två miljoner colombianska peso, 5 300 kronor.
Rakt in på ett tomt konto.
Efter att ha granskat surrogatkliniken Celagems äggdonatorer under ett drygt år kontaktar DN grundaren, Pedro Ezequiel Martínez Diaz. I ett mejl skriver han att kliniken bedömer kvinnorna ur medicinska, genetiska och reproduktiva aspekter. Deras ”lagliga privata sysselsättning” – att de säljer sexuella handlingar online – är i sig inte avgörande för lämpligheten som äggdonator.
”Celagem genomför inga utredningar eller övervakning av donatorernas privatliv, aktivitet på sociala medier, anställning eller lagliga personliga aktiviteter.”
På frågan om varför kliniken – för både DN och sina kunder – beskriver kvinnorna som ”universitetsstudenter” som donerar ägg av ”altruistiska skäl” svarar Pedro Ezequiel Martínez Diaz att uppgifterna grundar sig på information som kvinnorna själva har lämnat.
Han kan inte svara på hur kliniken säkerställer att kvinnorna inte känner sig pressade att donera ägg eller genomgå nya behandlingar.
”En donator måste ge sitt informerade samtycke och har alltid friheten att dra sig ur processen.”
Meddelandet från surrogatkliniken i Bogotá lyser upp Niklas Thenstedts smartklocka.
Ett embryo har fäst i surrogatmammans livmoder.
– Ingreppet verkar ha gått bra, säger Niklas och tittar upp från klockan.
Det är november 2025. Framför honom på ett kafé vid Stortorget i Örebro ligger en halväten tonfiskpizza.
– Jag blev lite chockad nu. Det känns så stort.
Snabbt räknar Niklas nio månader framåt.
Det kan bli en sommarbebis.
Fotnot: Valentina heter egentigen något annat.
Läs nästa del:
Om journalisterna
Josefin Sköld är reporter och Alexander Mahmoud fotograf på Dagens Nyheter. De har tidigare avslöjat illagala adoptioner till Sverige i artikelserien Barn till varje pris.
På plats i Colombia har DN arbetat tillsammans med researchern Marina Sardiña.
Fakta.Så gjordes jobbet
Granskningen av surrogatbranschens hemliga äggdonatorer har pågått sedan våren 2025.
Via källor har DN fått tillgång till profilbilder på 214 colombianska och argentinska kvinnor som under 2025 och 2026 har erbjudits kunder hos flera stora surrogatkliniker, bland dem Celagem.
Med hjälp av ai-verktyg för ansiktsigenkänning och ansiktsjämförelser har porträtten matchats mot bilder från tusentals sajter. DN har identifierat 61 äggdonatorer som säljer eller har sålt sexuella handlingar online. Ingen av dem har använt sitt riktiga namn på nätet. Via dataläckor med mejladresser och konton i sociala medier har DN varit i kontakt med kvinnor som bekräftar att de har eller ska donera ägg.
Fakta.Surrogat
Surrogatmödraskap innebär att en kvinna bär och föder barn åt någon annan. I ett vanligt upplägg används pappans spermier, och ett donerat ägg. Då finns ingen genetisk koppling mellan surrogatmamman och barnet.
I de många stora surrogatländer skyddas äggdonatorns identitet av sekretess. Varken föräldrarna eller barnet har möjlighet att få reda på vem hon är.
I Sverige finns flera surrogatförmedlingar, som i sin tur samarbetar med kliniker utomlands, exempelvis Colombia, Mexiko, USA och Georgien.
Surrogatarrangemang är inte tillåtna inom svensk sjukvård. Det är däremot inte olagligt att få barn genom surrogat utomlands, och sedan ta med barnet till Sverige.
Fakta.Webcam
Colombia beskrivs som ett nav i den globala livesexindustrin. Enligt obekräftade branschuppskattningar finns över 100 000 så kallade webcam-modeller i landet, och tusentals studior. Siffrorna är osäkra, eftersom det inte finns något register.
Kvinnor, och även män, livesänder när de utför sexuella handlingar på sig själva eller andra – mot betalning. Intäkterna delas sedan med plattformen. Många kvinnor livesänder hemifrån, andra i skift på etablerade studior. Verksamheten är laglig i Colombia. I Sverige är det, sedan ifjol, olagligt att betala för att en person ska utföra en sexuell handling, även om det sker på distans.