Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Så var det dags igen. Med återkommande oregelbundenhet går aktörer i det svenska offentliga samtalet i intellektuellt baklås. Aktuella samhällsfrågor som är både rimliga och viktiga att diskutera görs i stället till projektionsyta för föreställda motiv och agendor. Budbärare ska skjutas ner, det ska positioneras, signaleras och misstänkliggöras, och först när verkligheten blir omöjlig att kamouflera, finns möjlighet att komma vidare.
Vi har varit igenom det tidigare. Det gäller framför allt frågor där svensk majoritetskultur krockar med andra kulturer. Kritisk granskning möts av angrepp på karaktär hos den som lyfter frågan. Men när den inställningen får styra gör vi oss till åtlöje på det omisskännliga svenska sätt som danskarna träffande har parodierat. Och oförmögna att hantera problemen.
Den här gången gäller det frågan om huruvida det på vissa håll har förekommit oegentligheter kopplade till valet. Har det skett oönskade, olämpliga, ohederliga eller olagliga beteenden och handlingar i syfte att påverka valet på ett sätt som står i strid med grundlagens intention?
Det är sakfrågan. Som bör ligga i allas intresse att få ett betryggande svar på. Relevanta underfrågor: Skyddades valens hemlighet och säkerhet? Kunde alla rösta på lika villkor och med god tillgänglighet?
Redan på valdagen visste vi att svaret på den sista frågan var nej. Alla kunde inte rösta på lika villkor och med god tillgänglighet. För egen del kunde jag tämligen omgående rösta när jag kom till vallokalen. Men i andra delar av landet fick väljare köa i flera timmar. Vi vet inte om det gjorde att somliga avstod från att använda sin röst. I Umeå stängdes en vallokal först klockan 23.03, så att alla som ville skulle få rösta. Det var rätt beslut, men oacceptabelt att det behövdes.
Det är av största vikt att uppkomna frågor kring valet blir grundligt undersökta. Tilliten till våra centrala institutioner, som allmänna val, bygger på att de tål att genomlysas. Vi stärker inte våra institutioner genom att skydda dem från kritiska blickar. Vi vårdar dem genom att ständigt granska hur de lever upp till sitt uppdrag.
Men våra förmenta flaggskepp i det offentliga Sverige visar sig gång på gång oförmögna att hantera svåra samhällsfrågor. I stället för den vetgiriga och prövande blicken inför okända eller svårbegripliga företeelser, stannar man kvar i det tankemässigt platta landskap man känner till. En öken.
Peter Wennblads uppmärksammade artikel om förtidsröstningen i Järva bygger på samtal med valförrättare och läsning av incidentrapporter och dagsrapporter till Valnämndens kansli. Utsagorna är minst sagt oroande, eftersom de säger att valet i delar av Järva inte gått rätt till. Därefter har även Aftonbladet, Mitt i Stockholm, P4 Stockholm och SVT Nyheter rapporterat likartade vittnesmål.
Men Vänsterpartiets partisekreterare Maria Forsberg går till motattack: ifrågasättandet bygger på en rasistisk idé! Det är ett misstänkliggörande som hotar demokratin.
Men kritiska frågor om hur valet har skötts är inte rasism, hur mycket Forsberg än försöker gömma sig bakom ett skapat invandrarkollektiv för att slippa svara på svåra frågor. Vad man ska kalla Forsbergs reflexer vad gäller fria mediers rätt att granska ett allmänt val är oklart, men demokratiskt är kanske inte ordet som kommer i tanken.
Beskedet till danskarna är att de kan fortsätta skratta gott på vår bekostnad ett tag till.
Sveriges Radio riggar en debatt med Johannes Klenell, tidigare pressekreterare på Vänsterpartiet, nu kulturredaktör på LO-ägda tidningen Arbetet och som tidigare kallat Peter Wennblads granskning av valet i Järva för ”oförblommerad rasism”. Klenell har inte läst incidentrapporterna, dagrapporterna eller talat med valförrättare, även om han tillstår att han tror att det kanske ändå har skett några incidenter. Ändå bedöms han av Sveriges Radio vara en rättvisande motpart i samtalet.
Klenell avfärdar artikeln som ”en negativ text om Vänsterpartiet”. Han ifrågasätter också varför en ledarskribent som talat med valförrättare och läst incidentrapporter inte överlämnat uppgifterna till nyhetsredaktionen. Det undrar även en av programledarna: ”Men varför är det du som har publicerat det här på ledarplats, och inte en reporter?”
Men, som Peter Wennblad förklarar för programledaren och kulturredaktören, opinionsjournalistik är att bilda opinion med journalistiken som verktyg. Det vill säga: man tar reda på hur saker och ting ligger till – genom samtal, möten, besök, intervjuer, slagningar på nätet, läsning, räkning eller tips – och berättar sedan om det. Ibland med en tydlig slutsats eller rekommendation, ibland genom att lämna till läsaren att själv bilda sig en åsikt, också med vetskap om skribentens politiska åsikter.
SVT:s Aktuellt väljer också vänsternarrativet i stället för fördjupning: Är det inte så att Peter Wennblad i själva verket underblåser rasism med sin artikel? Det är den uttalade vinkeln med vilken man påannonserar en debatt till vilken man finner det lämpligt att bjuda in Ali Esbati, tidigare riksdagsledamot för Vänsterpartiet.
Esbati verkar inte heller ha talat med valförrättare eller läst några incident- eller dagrapporter. Men är ändå tvärsäker på att valet gått rätt till. Och att allt Peter Wennblad förmedlat från rapporter och samtal bara är rykten. Fast lite längre fram i debatten säger han som i förbigående att det alltid förekommer oegentligheter i val. Han får inga följdfrågor om det.
Debatten är tydligt ojämn i talartid, och obalansen förstärks av upplägget: Ali Esbati får hålla två långa monologer innan Peter Wennblad får bemöta honom, och programledaren gör dessutom en ansenlig återgivning av Vänsterpartiets kritik mot Peter Wennblad. De kritiska frågorna programledaren riktar till Peter Wennblad balanseras inte av snarlik kritisk prövning av Esbatis långtgående anklagelser – kopplingar till rasism, Trump och undergrävande av demokratin. I allmänhetens tjänst, som det heter.
Beskedet till danskarna är att de kan fortsätta skratta gott på vår bekostnad ett tag till. Svenskarna kan fortfarande inte hantera frågor där någon kan dra rasistkortet – sanktionerat av public service – och blockera debatten för en tid. Bättre då att se mellan fingrarna på misstänkta oegentligheter, när de utspelar sig i invandrartäta orter.
Och så fortsätter majoritetssamhället att svika dem som bor just där, genom att acceptera en lägre standard än i andra delar av samhället. Med ett sådant ”försvar” för den svenska demokratin behöver den inga yttre fiender.