Tora Andersson
Tar något vasst drar det mot kindhuden. Modernista. 214 sidor.
Anna Lundvik är litteraturkritiker på kultursidan.
Tora Anderssons debutdiktbok berättar om ett trauma jag skulle vilja beskriva med ett adjektiv, men de ord jag har att ta till, som ”fasansfullt”, ”förfärligt” eller ”mardrömslikt”, är ord man också slänger sig med i vardagslag. De kan inte riktigt rubricera denna händelse.
Diktjaget ser tillbaka på sommaren då hon var åtta år. Hon hade en lycklig barndom, i närheten av en sandstrand, där hon och andra barn brukade leka. En dag när de leker som vanligt, det är röd flagg men det är inget ovanligt, springer diktjaget och hennes vän ifrån diktjagets lillebror på stranden. Lämnar honom där.
Brodern drunknar.
”ja vi glömde honom, gjorde vi det / ja vi gjorde” skriver Andersson.
Alla förstår att när ett barn dör så rämnar världen för alla som kände barnet, och ingen som hör eller läser om denna tragedi kan lämnas oberörd. Som medmänniska vill jag befria diktjaget från varje tillstymmelse till skuld.
Som poesiläsare är jag inte lika tagen. För vad som rämnar när ett barn dör är också språket; efter en sådan katastrof förlorar orden sina valörer. En poetisk form kan dock, om den är bra, få orden att bära mer innehåll, betyda någonting på nytt. Men istället är boken bitvis som mycket annan ung poesi som skrivs idag: pratig.
Jag får en känsla av att författaren prövat sig fram med lite olika grepp. Oftast beskriver dikten en konkret yttervärld, ibland något inre. Enstaka tillfällen abstrakta ordkombinationer som: att ”gräva ett hål mot tiden” eller en ”öronbedövande sömnsalva”. Ibland plötsliga språng från det etablerade tonläget, från ett oväntat ”taktila” till ett abrupt ”å” istället för ett ”och”. Några gånger används otäcka, kraftfulla, metaforiska bilder, som när en man bär på den döda brodern: ”det hänger något ur famnen ett trött bananskal”.
Ibland blir nyanserna fel. När Andersson till exempel skriver ”det var ett snedsteg kan man se det så”, svarar jag att nej, ordet ”snedsteg” passar faktiskt inte alls. Laborerandet med ironi hade passat bättre i en bok som inte har sorg som tema: ”tänker på hur mycket vi måste sparat året efter / den sommaren. vi blev som fastlåsta / och det var en fördel för ekonomin”. En fördel för ekonomin?
Att reducera och renodla en bok till ämne och form må vara en av poeternas svåraste uppgifter. Det kräver stort mod (eller en modig redaktör). Den här boken är 200 sidor lång. Och det finns ganska många dikter här som visar att Tora Andersson har potential. De är så många att de skulle ha räckt till en hel bok, på säg sådär 70 till 100 sidor, som fått både smärtan och kärleken att kännas. Med dikter som den här:
”kommer du tillbaka till mig lägger jag mina kalla händer
i ditt ansikte
jag ska hålla dig kvar i den här världen hålla dig i kläderna. tyget
en form som vanskapt dig men
inte mer än kistan jag ska dra dig ur / det och den jag ska
släpa dig / genom dynerna”