I jämförelse med uppståndelsen under 2025 när Trump ville köpa eller helt enkelt ta hela Grönland med våld har överenskommelsen som nu har tecknats fått ett betydligt tystare mottagande.
Förra året var paniken total. Journalisten Peter Kadhammar skrev i Aftonbladet att Trump ”skjuter ett skott mot Europa och demokratiernas samarbete, aktivt förstör han lag och ordning”. Kadhammar hade en poäng, det lät förskräckligt – skulle USA verkligen invadera sin allierades territorium för att uppnå sitt säkerhetspolitiska mål? Allt var möjligt, kändes det som.
Reaktionerna då påminner inte så lite om svaret på de oborstade hot, krav och utskällningar som Trump sedan 2016 har riktat mot Europa för dess ovillighet att ta ansvar för sin försvarsförmåga.
Facit för hur det gick med den saken har vi sedan ett år: Trumps återkomst ökade pressen på Europa att påskynda en upprustning som redan hade börjat. Rysslands angrepp 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 hade drivit upp försvarsutgifterna, men risken att förlora det amerikanska stödet gav flera av Europas länder ytterligare skäl att i början av 2025 skärpa sig militärt.
Den största tillväxten och expansionen av självständig militärkapacitet i Europas moderna historia är ett nytt och, tyvärr får man säga, delvis av Trump framtvingat fenomen.
Samtidigt med paniken kring både Grönland och hoten om att helt lämna Europa militärt försvarslöst föreslog jag förra året hur man från nordisk horisont kan förhålla sig till Trumps märkliga utrikespolitiska sluggerfilosofi: Presidenten inleder hårt, tar ett strypgrepp om mediecykeln och ställer maximala krav utan diplomatiska förbehåll. I fallet med Grönland – ett köp av hela ön. Gällande militärutgifterna – att Europa står på egna ben militärt utan att amerikanska skattebetalare står för notan.
All uppmärksamhet riktas mot framför allt Trumps manér och ordval. I det läget är det bäst att ta det väldigt lugnt och inte dra förhastade slutsatser eller bry sig alltför mycket om retoriken. För sedan sjunker temperaturen något och då inleds de faktiska förhandlingarna om sakfrågan. Lite mer än ett år senare har vi även facit för Grönlandsfrågan och resultatet är, tja, rätt bra. Men först gäller det att förstå bakgrunden till USA intresse för Grönland.
1951 fick USA rätt att på Grönland stationera trupper, bygga och driva baser i överenskomna försvarsområden samt omfattande rörelsefrihet för flyg och militär. Syftet var Grönlands och Natos försvar i ett säkerhetspolitiskt känsligt område där avståndet mellan Ryssland och USA är kort.
Eftersom Danmark inte hade någon väsentlig militärnärvaro på ön så föll det sig rätt naturligt att den dominerande Nato-partnern i regionen istället skulle ha det. Danmark behöll suveräniteten; nya försvarsområden krävde nya överenskommelser. Avtalet skulle gälla så länge Natofördraget bestod.
Detta avtal förändrades sedan 2004 då grönlänningarnas inflytande över avtalet stärktes. USA skulle informera och samråda med Danmark och Grönlands regering före betydande förändringar av militära verksamheter eller anläggningar.
Det nya avtalet mellan USA, Danmark och Grönland undertecknades nu i veckan, den 22 september, och träder i kraft efter beslut i Danmarks parlament. Avtalet ska möjliggöra en utbyggnad av den amerikanska Pituffik-basen. Nya baser tillåts vid Narsarsuaq och Mestersvig och helt obemannade installationer får snabbare tillståndsprövning. Etablering av ytterligare baser kräver fortsatt överenskommelse mellan parterna.
Sedan kommer det intressanta och det som sannolikt inte hade tillkommit om inte Trump genomfört sin verbalt våldsamma charad 2025: Icke-Natoländer får inte etablera militärbaser eller stadigvarande truppnärvaro utan parternas godkännande.
Säkerhetskänsliga investeringar (tänk infrastruktur och mätstationer) från länder utanför Nato, dess partnerkrets och EU begränsas. Grönländska och danska myndigheter sköter granskningen i samråd med USA. Det nya avtalet saknar slutdatum och kan bara ändras gemensamt.
USA skaffar sig en försäkring om att exempelvis Kina och Ryssland inte börjar etablera sig på Grönland; Danmark och Grönland behåller inflytandet över nya basetableringar. Även vid en framtida självständighet ska Grönlands Natoanknytning och försvarsåtaganden bestå.
Så det var ingenting? Ett så tråkigt, förutsägbart och – om man nagelfar innehållet – för samtliga parter fördelaktigt avtal. USA förblir centralt för Grönlands försvar, samtidigt som Danmark förbinder sig att fortsätta stärka sin militära förmåga i Arktis. Egentligen undrar man varför Trump behövde ta i från tårna 2025; allt detta kunde sannolikt fås helt utan att förolämpa långvariga allierade och stressa våra politiker och kommentariat.
Avtalet bevisar inte att hoten var nödvändiga. Men resultatet förtjänar att bedömas för sig.
Kanske förhåller det sig som med försvarsutgifterna. Hotet från Ryssland hade inte varit tillräckligt. Risken att också förlora USA stöd ökade trycket ytterligare. Donald Trump kan vara en narcissistisk pajas som inte vet hur man beter sig i diplomatins finrum. Men ibland verkar det som att det är vad som behövs för att få fart på Europeisk säkerhetspolitik.